Vivere non est necesse, natare necesse est

Plötsligt har jag fått mejl från en för mig ny avsändare som kallar sig mervetande.se. Siten representerar tydligen ett antal tidskrifter såsom Fof och Språktidningen så att förmodligen har jag uppgett min mejladress till någon av dessa tidskrifter.

Nu är väl inte  detta i sig en anledning att skriva ett nytt inlägg, men att dagens mejl handlar om en av mina favorit-teorier, nämligen det som enligt artikeln kallas strandhypotesen och som går ut på att våra förfäder under någon period levde mycket nära vatten, så nära att de både simmade och dök, är däremot en tillräcklig anledning. Jag har länge tyckt om teorin (även om den tydligen inte får kallas teori utan bara hypotes). Ett argument för hypotesen som ibland anförs är att människan istället för päls har underhudsfett, något som huvudsakligen förekommer bland vattenlevande däggdjur.

Det jag har tagit fasta på är att övergången ifrån att gå på 4 ben till att gå på 2 är svår. Mellanläget är svårhanterligt och definitivt inte bra på savannen. Våra närmaste släktingar, schimpanser och gorillor som levt i skogar har fått långa armar men inte blivit naturligt tvåbenta. Den enda situation jag känner till där det är en klar fördel att ha benen långt bak är i vattnet. Hos alla däggdjur och fåglar som återgått till att ta sin mat ur sjöar eller hav har bakbenen flyttats bakåt, antingen extremt som hos valar, sälar och kanske pingviner, eller lite mindre markerat som hos uttrar och bävrar.

En anledning till att strandhypotesen inte är så populär bland (mest manliga) paleoantropologer är att den inte är lika heroisk som savannteorin. På savannen har vi modiga män som med fara för eget liv och i kamp med lejon jagar stora villebråd för att föda kvinnor och barn. Enligt strandhypotesen har våra förfäder, såväl kvinnor som män, hittat en nisch nere vid stranden. De börjar med att plocka ätbara musslor och annat ur vattnet.

Så småningom går de allt längre ut, stannar allt längre i vattnet och hämtar sin föda ifrån allt djupare vatten. Efter några hundratusentals år kan vi se våra förfäder och förmödrar simma och dyka och fånga såväl fiskar som andra vattenlevande djur. Och när de är på land så går de upprätt på sina bakben.

Då är de äntligen tillräckligt utvecklade för att kunna konkurrera med andra landlevande djur. Att det inte finns några spår av denna period vid stranden beror förmodligen på att mycket av havsvattnet då låg uppe på land över norra halvklotet, så att den tidens stränder nu ligger på 50 meters djup.

Om strandhypotesen kommer att gå samma öde till mötes som Wegeners teori om kontinentaldrift (den som nu går under namnet platt-tektonik), nämligen att först förlöjligas för att sedan långsamt bli alltmer accepterad tills den plötsligt blir självklar vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig.

I den artikel som föranleder detta inlägg tas vår förmåga att simma och dyka också upp som ett argument. Själv har jag mest på skämt brukat anföra att förutom frukt och vissa salladsgrönsaker är det nästan bara några delikatesser ifrån havet, såsom exempelvis ostron som vi äter råa.

(Titeln anspelar på den romerske generalen Pompejus order till sina sjömän ”navigare necesse est, vivere non est necesse” där navigare, att segla, är utbytt mot natare, att simma.)