Nedanstående text är en lätt omarbetad version av ett inlägg som jag publicerade på den blogg (KU eller mer precist klimatupplysningen.se) där jag har åtagit mig att regelbundet skriva inlägg. På det inlägget har det fram till idag kommit 81 kommentarer. De flesta har varit ganska positiva, men det kom några kritiska.
Jag kan förstå kritiken som kanske beror på att jag kanske framställer det som om den rädsla som jag känner, där jag främst bekymrar mig för konsekvenserna av pandemin och de åtgärder som vidtagits för att bekämpa den är “finare och ädlare” än den rädsla för att man själv eller någon man bryr sig om ska drabbas.
Även om detta är oavsiktligt så hoppas jag att de flesta som läser denna text inte tar alltför illa upp.
Anledningen till att jag lägger in det även på min egen blogg är att jag tror att det kan ha ett intresse även blan människor som har en annan uppfattning i klimatfrågan än vad jag har.
Allmänt om klimat- och Corona-debatt
Det är allt fler som på olika sätt jämför de två företeelserna klimat och corona. Kärt barn har som bekant många namn. Det sägs ibland att inuiter har femtio olika ord för snö, och även om det kanske inte är sant så säger påståendet något både om oss och om inuiterna. Vi är medvetna om att snö kan vara av olika slag och vi förutsätter att det som är viktigt för människor måste kunna beskrivas noggrant.
Klimatet har varit ett samtalsämne i 30 år och har under denna tid beskrivits med olika ord; global uppvärmning, antropogen global uppvärmning, katastrofal antropogen global uppvärmning, klimatförändring(-ar), klimathot, klimatkris, klimatnödläge och säkert tio till.
Coronans segertåg genom världens media har gått mycket snabbare, men det finns ändå ett antal ord som har med detta virus och denna sjukdom att göra; sarscov-2, covid-19, corona-pandemin och covid-19-pandemin eller enklast coronakrisen.
Båda företeelserna spelar på människors rädsla och i en global värld där föreställningarna om högre makter och vad som väntar oss efter döden är helt olika i olika delar av världen går det inte längre att bygga upp en världsskräck bara genom att tala om människors synd och guds (gudarnas) vrede. (Lokalt görs det försök, något som icke troende gärna raljerar över.)
Istället har hoten beskrivits med vetenskapens språk och det har varnats för kärnvapen och radioaktiv strålning och det har också lanserats det ena hotet mot miljön efter det andra, en del verkliga men många närmast fiktiva. Naturligtvis har medierna kastat sig över alla påstådda hot men också vetenskapssamhället har gärna spelat med, speciellt sedan man upptäckt att hot ger forskningspengar, ju större hot ju mer pengar. Det verkliga hotet, för forskarna, är att någon påvisar att det de forskar om inte alls är hotat. Bland KU:s läsare är ju fallen med isbjörnar och stora barriärrevet exempel på vad som kan drabba den som berättar sanningen.
Fastän det är klart, även om man inte talar om gudars vrede, så finns ju fortfarande moder jord, ibland med egennamnet Gaia, som vi förbrutit oss mot och självklart är det ännu bättre om människors rädsla kan kombineras med en lagom dos skuld – det som hotar ska helst vara vårt eget fel.
Det som glatt mig är att debatten på KU trots att åsikterna går vitt isär förts med respekt för dem som har annan åsikt. Jag vill också påstå att eftersom de flesta som kommenterar på bloggen, liksom f.ö. de flesta klimatrealister, är självständigt tänkande individer, så håller debatten på KU en förhållandevis hög klass. detta trots att, eller kanske just för, att ingen kommentator gjort anspråk på att besitta för coronadebatten relevant expertkunskap.
Något som är gemensamt för såväl klimat- som coronadebatt är att de till väldigt stor del är känslostyrda varvid den dominerande känslan är rädsla. När det gäller klimatdebatten är ju anledningen till att KU överhuvudtaget finns att vi klimatrealister, eller om man så vill klimatpolitiksmotståndare fruktar klimatpolitiken, medan vi, åtminstone om jag talar för mig själv har svårt att förstå varför så många ftuktar en grönare jord.
En viktig skillnad mellan klimat och corona är att medan klimatförändringar tar decennier så är corona här och nu. Även coronadebatten styrs av rädslor varvid de huvudsakliga motsättningarna finns mellan de som främst fruktar sjukdomen och de som främst fruktar konsekvenserna av de åtgärder som vidtagits för att begränsa smittspridningen.
Nu är det ju inte så att känslor tydligt syns i debatter, o nej, vi är alla duktiga på att hitta och använda rationella argument som talar för just vår åsikt. I det informationsflöde vi har runt oss kommer det ständigt fram nya uppgifter, en del presenteras som fakta, en del som utlåtanden från experter. Det är bara att välja.
Ett exempel på hur känslor försvaras med rationella argument
Som ett exempel, ett exempel som jag tror mig förstå mig på, så tar jag fram hur jag själv påverkats under den korta tid som det nya viruset varit aktuellt.
Det allra första, ett nytt virus, oj då, slår det mot gamla människor? Ja, visst tillhör jag formellt en riskgrupp, men dels är jag i hyfsad fysisk kondition, dels har jag någon gång fått höra att jag har ett bra immunförsvar. Det var visserligen för mer än 30 år sedan som jag fick höra det, men det är något jag väljer att tro på.
Därmed kunde jag föra bort mig själv ur alla funderingar och istället fundera på hur det påverkade min omgivning. Eftersom min hustru har skäl att vara oroligare för egen del så har jag naturligtvis i möjligaste mån rättat in mig i ledet och undvikit närkontakter med andra än just min egen hustru.
Nästa punkt var konstaterandet att eftersom vi båda är pensionärer så är vår inkomst inte omedelbart hotad, även om vi nog kan befara en viss sänkning under kommande år. Även våra barn föreföll sitta ganska säkert på sina jobb, så att därmed slapp jag att bekymra mig om de för mig viktigaste personerna.
Eftersom jag av födsel och ohejdad vana haft svårt för stora flockar och det som därtill hörer, såsom olika former av drev eller mediala excesser, så ville jag ju hitta skäl att inte ryckas med i den stora rädslan. Det gällde alltså att tona ner riskerna med sjukdomen. Istället var jag med vana från klimatfrågan mer orolig för hur de tänkta åtgärderna skulle slå mot “mänskligheten i stort”, inklusive Sverige.
De nyheter jag fick del av från exempelvis Afrika och Latinamerika förstärkte min rädsla för vad åtgärderna skulle ställa till med.
När det gällde själva sjukdomen och smittspridningen så letade jag på nätet efter information om hur “vi” normalt reagerar på nya virus. Det kan ju nämligen inte vara första gången som mänskligheten utsatts för ett nytt virus. Jag hittade lite information om T-celler och (om jag minns rätt) B-celler, och hur de tar sig an virusinfekterade celler i kroppen. Det framkom i någon av de artiklar jag läste att det uppstår dels “tillfälliga antikroppar” som ger ett visst skydd under kortare tid, och dels långlivade som ger skydd under längre tid.
Sedan råkade jag höra någon “kunnig person”som i min radioapparat påstod att vi måste få i oss en miljon viruspartiklar för att bli sjuka. Om siffran en miljon var riktig spelade ingen roll, det som spelade roll var att dosen har betydelse. Det var då lätt att förstå varför läkare och annan sjukvårdspersonal kunnat råka så illa ut. De fick förmodligen alltför stora doser innan kroppen hunnit skaffa sig ett försvar.
Jag kom då också att tänka på att man ibland gett vaccin i två omgångar, det skulle exempelvis kunna bero på att den andra dosen, om man får den utan att ha fått den första kanske skulle kunna vara sjukdomsalstrande.
Men om dosen spelar roll kan det också förklara varför det finns så många smittade, även bland äldre, som inte fått några symtom alls. Jag fantiserade om att man borde försöka att ge så många som möjligt riktigt små doser corona, men insåg sedan att vad som är en liten dos förmodligen är individuellt, så att en liten dos för en kan vara dödlig för en annan. Hur som helst har jag tolkat den omtalade flockimmuniteten så att det är många som burit på smittan, varav de flesta inte ens vetat om det.
Mitt fall är naturligtvis speciellt, men det finns några saker man kan notera. Det första är att jag letade information som stödde min “känsla”, och valde att tro på den informationen. Det andra är att jag, när jag argumenterar, inte vill tala om vad jag känner utan jag vill ha “rationella argument”.
Om kampen mot pandemin
I coronafrågan handlar det verkligen om att väga olika risker mot varann, och det finns starka argument för såväl att konsekvenserna av olika åtgärder blir så dramatiska, och kommer att leda till så många människors för tidiga död att de i den jämförelsen rätt få dödsfallen i Covid-19 är det pris “vi”(vi som inte dör i pandemin) måste betala, som för att man först måste bekämpa viruset för att sedan ta itu med konsekvenserna.
Oavsett vilken uppfattning man har i den huvudfrågan så kan båda sidor med all rätt hävda att motsidan grovt underskattar de risker man själv ser. Nu handlar det ju inte om antingen eller utan mer om försök att bekämpa smittan utan att konsekvenserna blir alltför allvarliga, och då blir det svårt.
Det förefaller som om merparten av världens ledare valt det som kallas (total) lock-down, d.v.s. total nerstängning av hela samhället, detta i en förhoppning om att viruset ska försvinna. Det har hävdats att länder i Asien som Sydkorea, Taiwan, Japan och Singapore lyckats med att helt och hållet stoppa smittspridningen, något som åberopas som föredöme av dem som vill ha så total beordrad nerstängning som det bara går. (Detta trots att det i de nämnda länderna inte handlat om totalcnerstängning av samhället.)
“Alla” är dock överens om att man inte kan hålla ett helt land, eller ens en hel stad, nerstängd hur länge som helst utan förr eller senare måste man börja lätta på restriktionerna. Det är då vi kanske får något slags facit på vad som fungerat bäst.
Huvudstrategin i de flesta länder förefaller ha varit att gå ut hårt i en förhoppning om att så snart som möjligt kunna lätta på restriktionerna, förmodligen i en förhoppning om att sjukvårdssysemet ska klara sig någorlunda. Den svenska linjen har, som det förefaller till omvärldens förskräckelse, varit att lita på att det svenska folket ska visa sig “pålitligt” att förlita sig på en myndighet som givits huvudansvaret för att råda regeringen.
Det omvärlden kanske inte förstått är det knep man tagit till för att få svenska folket att foga sig – “skydda riskgrupperna”! sanning helt genialiskt, alla eller åtminstone nästan alla, har ju någon som står dem nära och som ingår i någon av riskgrupperna.
Rädslorna styr oss
När det gäller corona tror jag att nästan alla är rädda, antingen för sjukdomen eller för de ekonomiska konsekvenserna av pandemin. Jag tycker mig dock ha noterat, något som att det är de egentligen inte är så förvånande, nämligen att det är de som är rädda för sjukdomen som vill styra över andra.
Något vi sluppit på KU är krav på att demokratin ska inskränkas, om någon av våra “vanliga kommentatorer” skulle vilja avskaffa demokratin för att rädda klimatet skulle jag bli milt sagt en aning förvånad, men vi har också sluppit kommentarer med krav på ökade befogenheter för regeringen för att bekämpa coronapandemin.
Jag brukar instämma i påståendet att det är svårt att sia, särskilt om framtiden men eftersom de flesta pandemier trots allt brukar ebba ut så vågar jag förutspå att även coronapandemin så småningom faktiskt kommer att gå över. Jag tror också att viruset kommer att finnas kvar och att anledningen till att pandemin går över är att “mänskligheten” då fått flockimmunitet.
Jag tror alltså att även de länder som förefaller ha besegrat viruset så småningom kommer att drabbas igen. Huvudanledningen är att så länge viruset finns kvar någonstans kommer det att kunna sprida sig, kanske särskilt till de populationer som tidigare varit skyddade.
Hur världen kommer att se ut efter corona vet vi inte och det enda jag är säker på är att ingen vet säkert hur det kommer att bli.
OptimiSTEN 