Tankar om Corona-pandemin

Nedanstående text är en lätt omarbetad version av ett inlägg som jag publicerade på den blogg (KU eller mer precist klimatupplysningen.se) där jag har åtagit mig att regelbundet skriva inlägg. På det inlägget har det fram till idag kommit 81 kommentarer. De flesta har varit ganska positiva, men det kom några kritiska.

Jag kan förstå kritiken som kanske beror på att jag kanske framställer det som om den rädsla som jag känner, där jag främst bekymrar mig för konsekvenserna av pandemin och de åtgärder som vidtagits för att bekämpa den är “finare och ädlare” än den rädsla för att man själv eller någon man bryr sig om ska drabbas.

Även om detta är oavsiktligt så hoppas jag att de flesta som läser denna text inte tar alltför illa upp.

Anledningen till att jag lägger in det även på min egen blogg är att jag tror att det kan ha ett intresse även blan människor som har en annan uppfattning i klimatfrågan än vad jag har.

Allmänt om klimat- och Corona-debatt

Det är allt fler som på olika sätt jämför de två företeelserna klimat och corona. Kärt barn har som bekant många namn. Det sägs ibland att inuiter har femtio olika ord för snö, och även om det kanske inte är sant så säger påståendet något både om oss och om inuiterna. Vi är medvetna om att snö kan vara av olika slag och vi förutsätter att det som är viktigt för människor måste kunna beskrivas noggrant.

Klimatet har varit ett samtalsämne i 30 år och har under denna tid beskrivits med olika ord; global uppvärmning, antropogen global uppvärmning, katastrofal antropogen global uppvärmning, klimatförändring(-ar), klimathot, klimatkris, klimatnödläge och säkert tio till.

Coronans segertåg genom världens media har gått mycket snabbare, men det finns ändå ett antal ord som har med detta virus och denna sjukdom att göra; sarscov-2, covid-19, corona-pandemin och covid-19-pandemin eller enklast coronakrisen.

Båda företeelserna spelar på människors rädsla och i en global värld där föreställningarna om högre makter och vad som väntar oss efter döden är helt olika i olika delar av världen går det inte längre att bygga upp en världsskräck bara genom att tala om människors synd och guds (gudarnas) vrede. (Lokalt görs det försök, något som icke troende gärna raljerar över.)

Istället har hoten beskrivits med vetenskapens språk och det har varnats för kärnvapen och radioaktiv strålning och det har också lanserats det ena hotet mot miljön efter det andra, en del verkliga men många närmast fiktiva. Naturligtvis har medierna kastat sig över alla påstådda hot men också vetenskapssamhället har gärna spelat med, speciellt sedan man upptäckt att hot ger forskningspengar, ju större hot ju mer pengar. Det verkliga hotet, för forskarna, är att någon påvisar att det de forskar om inte alls är hotat. Bland KU:s läsare är ju fallen med isbjörnar och stora barriärrevet exempel på vad som kan drabba den som berättar sanningen.

Fastän det är klart, även om man inte talar om gudars vrede, så finns ju fortfarande moder jord, ibland med egennamnet Gaia, som vi förbrutit oss mot och självklart är det ännu bättre om människors rädsla kan kombineras med en lagom dos skuld – det som hotar ska helst vara vårt eget fel.

Det som glatt mig är att debatten på KU trots att åsikterna går vitt isär förts med respekt för dem som har annan åsikt. Jag vill också påstå att eftersom de flesta som kommenterar på bloggen, liksom f.ö. de flesta klimatrealister, är självständigt tänkande individer, så håller debatten på KU en förhållandevis hög klass. detta trots att, eller kanske just för, att ingen kommentator gjort anspråk på att besitta för coronadebatten relevant expertkunskap.

Något som är gemensamt för såväl klimat- som coronadebatt är att de till väldigt stor del är känslostyrda varvid den dominerande känslan är rädsla. När det gäller klimatdebatten är ju anledningen till att KU överhuvudtaget finns att vi klimatrealister, eller om man så vill klimatpolitiksmotståndare fruktar klimatpolitiken, medan vi, åtminstone om jag talar för mig själv har svårt att förstå varför så många ftuktar en grönare jord.

En viktig skillnad mellan klimat och corona är att medan klimatförändringar tar decennier så är corona här och nu. Även coronadebatten styrs av rädslor varvid de huvudsakliga motsättningarna finns mellan de som främst fruktar sjukdomen och de som främst fruktar konsekvenserna av de åtgärder som vidtagits för att begränsa smittspridningen.

Nu är det ju inte så att känslor tydligt syns i debatter, o nej, vi är alla duktiga på att hitta och använda rationella argument som talar för just vår åsikt. I det informationsflöde vi har runt oss kommer det ständigt fram nya uppgifter, en del presenteras som fakta, en del som utlåtanden från experter. Det är bara att välja.

Ett exempel på hur känslor försvaras med rationella argument

Som ett exempel, ett exempel som jag tror mig förstå mig på, så tar jag fram hur jag själv påverkats under den korta tid som det nya viruset varit aktuellt.

Det allra första, ett nytt virus, oj då, slår det mot gamla människor? Ja, visst tillhör jag formellt en riskgrupp, men dels är jag i hyfsad fysisk kondition, dels har jag någon gång fått höra att jag har ett bra immunförsvar. Det var visserligen för mer än 30 år sedan som jag fick höra det, men det är något jag väljer att tro på.

Därmed kunde jag föra bort mig själv ur alla funderingar och istället fundera på hur det påverkade min omgivning. Eftersom min hustru har skäl att vara oroligare för egen del så har jag naturligtvis i möjligaste mån rättat in mig i ledet och undvikit närkontakter med andra än just min egen hustru.

Nästa punkt var konstaterandet att eftersom vi båda är pensionärer så är vår inkomst inte omedelbart hotad, även om vi nog kan befara en viss sänkning under kommande år. Även våra barn föreföll sitta ganska säkert på sina jobb, så att därmed slapp jag att bekymra mig om de för mig viktigaste personerna.

Eftersom jag av födsel och ohejdad vana haft svårt för stora flockar och det som därtill hörer, såsom olika former av drev eller mediala excesser, så ville jag ju hitta skäl att inte ryckas med i den stora rädslan. Det gällde alltså att tona ner riskerna med sjukdomen. Istället var jag med vana från klimatfrågan mer orolig för hur de tänkta åtgärderna skulle slå mot “mänskligheten i stort”, inklusive Sverige.

De nyheter jag fick del av från exempelvis Afrika och Latinamerika förstärkte min rädsla för vad åtgärderna skulle ställa till med.

När det gällde själva sjukdomen och smittspridningen så letade jag på nätet efter information om hur “vi” normalt reagerar på nya virus. Det kan ju nämligen inte vara första gången som mänskligheten utsatts för ett nytt virus. Jag hittade lite information om T-celler och (om jag minns rätt) B-celler, och hur de tar sig an virusinfekterade celler i kroppen. Det framkom i någon av de artiklar jag läste att det uppstår dels “tillfälliga antikroppar” som ger ett visst skydd under kortare tid, och dels långlivade som ger skydd under längre tid.

Sedan råkade jag höra någon “kunnig person”som i min radioapparat påstod att vi måste få i oss en miljon viruspartiklar för att bli sjuka. Om siffran en miljon var riktig spelade ingen roll, det som spelade roll var att dosen har betydelse. Det var då lätt att förstå varför läkare och annan sjukvårdspersonal kunnat råka så illa ut. De fick förmodligen alltför stora doser innan kroppen hunnit skaffa sig ett försvar.

Jag kom då också att tänka på att man ibland gett vaccin i två omgångar, det skulle exempelvis kunna bero på att den andra dosen, om man får den utan att ha fått den första kanske skulle kunna vara sjukdomsalstrande.

Men om dosen spelar roll kan det också förklara varför det finns så många smittade, även bland äldre, som inte fått några symtom alls. Jag fantiserade om att man borde försöka att ge så många som möjligt riktigt små doser corona, men insåg sedan att vad som är en liten dos förmodligen är individuellt, så att en liten dos för en kan vara dödlig för en annan. Hur som helst har jag tolkat den omtalade flockimmuniteten så att det är många som burit på smittan, varav de flesta inte ens vetat om det.

Mitt fall är naturligtvis speciellt, men det finns några saker man kan notera. Det första är att jag letade information som stödde min “känsla”, och valde att tro på den informationen. Det andra är att jag, när jag argumenterar, inte vill tala om vad jag känner utan jag vill ha “rationella argument”.

Om kampen mot pandemin

I coronafrågan handlar det verkligen om att väga olika risker mot varann, och det finns starka argument för såväl att konsekvenserna av olika åtgärder blir så dramatiska, och kommer att leda till så många människors för tidiga död att de i den jämförelsen rätt få dödsfallen i Covid-19 är det pris “vi”(vi som inte dör i pandemin) måste betala, som för att man först måste bekämpa viruset för att sedan ta itu med konsekvenserna.

Oavsett vilken uppfattning man har i den huvudfrågan så kan båda sidor med all rätt hävda att motsidan grovt underskattar de risker man själv ser. Nu handlar det ju inte om antingen eller utan mer om försök att bekämpa smittan utan att konsekvenserna blir alltför allvarliga, och då blir det svårt.

Det förefaller som om merparten av världens ledare valt det som kallas (total) lock-down, d.v.s. total nerstängning av hela samhället, detta i en förhoppning om att viruset ska försvinna. Det har hävdats att länder i Asien som Sydkorea, Taiwan, Japan och Singapore lyckats med att helt och hållet stoppa smittspridningen, något som åberopas som föredöme av dem som vill ha så total beordrad nerstängning som det bara går. (Detta trots att det i de nämnda länderna inte handlat om totalcnerstängning av samhället.)

“Alla” är dock överens om att man inte kan hålla ett helt land, eller ens en hel stad, nerstängd hur länge som helst utan förr eller senare måste man börja lätta på restriktionerna. Det är då vi kanske får något slags facit på vad som fungerat bäst.

Huvudstrategin i de flesta länder förefaller ha varit att gå ut hårt i en förhoppning om att så snart som möjligt kunna lätta på restriktionerna, förmodligen i en förhoppning om att sjukvårdssysemet ska klara sig någorlunda. Den svenska linjen har, som det förefaller till omvärldens förskräckelse, varit att lita på att det svenska folket ska visa sig “pålitligt” att förlita sig på en myndighet som givits huvudansvaret för att råda regeringen.

Det omvärlden kanske inte förstått är det knep man tagit till för att få svenska folket att foga sig – “skydda riskgrupperna”! sanning helt genialiskt, alla eller åtminstone nästan alla, har ju någon som står dem nära och som ingår i någon av riskgrupperna.

Rädslorna styr oss

När det gäller corona tror jag att nästan alla är rädda, antingen för sjukdomen eller för de ekonomiska konsekvenserna av pandemin. Jag tycker mig dock ha noterat, något som att det är de egentligen inte är så förvånande, nämligen att det är de som är rädda för sjukdomen som vill styra över andra.

Något vi sluppit på KU är krav på att demokratin ska inskränkas, om någon av våra “vanliga kommentatorer” skulle vilja avskaffa demokratin för att rädda klimatet skulle jag bli milt sagt en aning förvånad, men vi har också sluppit kommentarer med krav på ökade befogenheter för regeringen för att bekämpa coronapandemin.

Jag brukar instämma i påståendet att det är svårt att sia, särskilt om framtiden men eftersom de flesta pandemier trots allt brukar ebba ut så vågar jag förutspå att även coronapandemin så småningom faktiskt kommer att gå över. Jag tror också att viruset kommer att finnas kvar och att anledningen till att pandemin går över är att “mänskligheten” då fått flockimmunitet.

Jag tror alltså att även de länder som förefaller ha besegrat viruset så småningom kommer att drabbas igen. Huvudanledningen är att så länge viruset finns kvar någonstans kommer det att kunna sprida sig, kanske särskilt till de populationer som tidigare varit skyddade.

Hur världen kommer att se ut efter corona vet vi inte och det enda jag är säker på är att ingen vet säkert hur det kommer att bli.

En stilla fundering om den svenska skolan

Det är inte alltid som ens tankar når särskilt långt, särskilt inte när de skickas till tidningars debattssidor. Men man har ju alltid en möjlighet att lägga ut den på sin egen blogg och hoppas på att någon hittar den. Den har skickades till UNT i början av juli 2019.

***************************************

I en debattartikel i UNT den 28 juni beskriver Åsa Fahlén och Helena Dübeck skolans problem, varvid de lite motsägelsefullt kräver stora insatser av kommunerna, samtidigt som de hävdar att problemen är så stora att staten bör ta över ansvaret för skolan. Deras förslag är dock, bortsett ifrån att de kräver att lärarna ska få mer tid för undervisning, till stor del mer av det som hittills inte fungerat. Kanske behövs det i stället ett helt nytt tänkande.

En förälder som får frågan – vad är viktigare, att ditt barn får en lycklig barndom eller ett gott liv?, svarar förmodligen att ett gott liv är det viktigaste. Möjligen blir svaret att en lycklig barndom ökar möjligheterna att få ett gott liv.

När folkskolan infördes i Sverige innebar det att staten åtog sig att ge barnen de kunskaper de behövde för att klara sig bra i sitt framtida liv. I mer än hundra år hade stat och föräldrar ett delat ansvar för barnens utveckling, föräldrarna stod för det som kallades uppfostran medan skolans uppgift var att ge barnen kunskaper.

Det skolsystem som fanns fram till 60-talet var ungefär som i övriga europeiska länder, en skola för alla de första åren, men efter ett antal år delades barnen upp efter intresse och i viss mån fallenhet för att tillägna sig fördjupade kunskaper. Det som användes för att bestämma vilka som skulle få en vidare utbildning genom att gå i realskolan var främst betygen. Realskolan var dock frivillig och det var inte alla som ville fortsätta att gå i skolan mer än 7 år. I fattigare familjer var det viktigt att barnen så snart som möjligt hjälpte till med familjens försörjning.

Det ledde till att skolan i viss mån bidrog till att bevara och kanske t.o.m. förstärka den tidens klassamhälle, med en arbetarklass och en tjänstemannaklass. I ett försök att minska klassbakgrundens betydelse för barnens skolgång infördes under 50- och 60-talen det som först kallades enhetsskolan, den som så småningom blev grundskolan.

I den gamla skolan ansågs det att för att kunna följa undervisningen i en högre klass måste man ha tillräckliga kunskaper från det nyss genomgångna skolåret. Den som inte fått godkända betyg i åtminstone de viktigaste ämnena inte blev uppflyttad. I den nya skolan nedvärderades kunskapernas betydelse och alla barn flyttades upp.

Det ledde så småningom till att alltfler barn kom efter och därmed för varje skolår fick allt svårare att tillgodogöra sig de kunskaper som de ansågs behöva. Eftersom pojkar dels mognar senare och dessutom ofta är mindre intresserade av skolan, har det framför allt blivit pojkar som inte klarar sin skolgång.

Det har gjorts stora ansträngningar att ge dem som kommit efter extra stöd men det har inte alltid hjälpt. Det sorgliga är nu att för de pojkar, som efter en misslyckad skolgång inte har någon möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, har den kriminella banan blivit ett allt vanligare alternativ.

Kanske är det enklaste sättet att minska ungdoms- och gängkriminaliteten i dagens samhälle att

återgå till en skola där huvuduppgiften är att ge barnen goda kunskaper och där den som kommit efter helt enkelt får gå om ett år. Inte som en bestraffning, utan som en möjlighet! Den under 1900-talet kände kåsören Kardemumma (Erik Zetterström) beskrev sin egen skolgång i boken ”Två år i varje klass”.

Det skulle kanske också minska behovet av extra stöd för de barn vars enda problem är att de kommit efter.

Om den svenska demokratin

En gång i tiden ansåg jag att Socialdemokraterna var det naturliga regeringspartiet i Sverige. Det är alltid bra med växlingvid makten, så att någon mandatperiod då och då kunde de borgerliga partierna få bilda regering.

Anledningen till att jag ansåg att socialdemokratin normalt skulle inneha regeringsmakten var att vid sidan av den politiska makten så fanns det en ekonomisk makt. Enligt min uppfattning bör den politiska och den ekonomiska makten balansera varandra. En borgerlig regering kunde, trodde jag, lätt hamna alltför nära den ekonomiska makten.

Idag tycker jag inte längre så. Anledningen är att medan den politiska makten med stöd av den nya grundlagen från 1974 alltmer stärkts, så har den ekonomiska försvagats, och utgör inte längre den motkraft som behövs.

Det som bekymrar mig är dels att det idag inte längre finns någon balanserande motkraft, dels att den politiska makten koncentrerats allt mer till de centrala partikanslierna. Den första paragrafen i regeringsformen lyder

All offentlig makt i Sverige utgår från folket

något som enligt min mening inte längre är sant. Visst har folket fortfarande en möjlighet att i val välja mellan ett antal partier, men partierna är inte längre förankrade hos folket.

Den främsta anledningen till detta är det partistöd som stat, kommuner och möjligen också regioner utdelar. När regeringsformen beslutades hade partierna fortfarande ett ganska stort antal medlemmar, men antalet hade redan börjat minska. Undantaget var att vissa fackliga organisationer kollektivanslöt sina medlemmar till ett parti.

När partierna började tappa medlemmar ansåg de, att deras verksamhet var så nödvändig att om inte medlemmarna räckte till så fick staten träda in. Besluten om statligt partistöd beslöts i parlamentarisk enighet och skulle fördelas efter hur många riksdagsmandat varje parti hade. Allt såg bra och rättvist ut.

Problemet var att partiernas medlemmar inte längre var lika viktiga. Istället blev det makten över hur partistöden skulle användas som blev allt viktigare. Det har gjort att inte all offentlig makt utgår ifrån folket, en allt större del av makten utgår istället ifrån partikanslierna och därmed partiledningana.

Det finns därför ett lätt sätt att återta makten ifrån partikanslierna och återge den till folket. Allt som behövs är ett beslut om att partistödet aldrig får bli större än vad partierna får från sina medlemmar. Naturligtvis kan detta inte genomföras omedelbart, men ett beslut om att under 10 år varje år minska partistödet med en tiondel, ända tills det inte längre är större än vad partiernas medlemmar bidrar med borde vara praktiskt genomförbart.

Det ska inte vara bara hur många som röstar på ett parti som avgör hur stort partistödet ska vara. Partierna består av sina medlemmar och det är de som ska styra partiernas politik – inte enbart partiledningarna.

Motionera mera

Nu har jag varit på Liberalernas årsmöte. Där hade man för första gången på länge fått in två motioner att fundera över.

Den första var:

**************************************************

Motion till årsmöte i Liberalerna Uppsala Kommunförening

den 2 februari 2019

Jag föreslår att kommunföreningen under det kommande året anordnar ett möte öppet för allmänheten med rubriken

Kvinnors roll i klansamhällen.

Vid ett sådant möte bör representanter för organisationer som GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime), VHEK (Varken Hora eller Kuvad) och TRIS (Tjejers Rätt I Samhället) bjudas in att medverka.

En målsättning för ett sådant möte bör vara att bilda en arbetsgrupp som främst bör bestå av kvinnor som själva upplevt klansamhällen.

Uppsala den 24 januari 2019

Sten Kaijser

********************************************************

Den andra var:

********************************************************

Motion till årsmöte i Liberalerna Uppsala Kommunförening

Jag föreslår att kommunföreningen tillsätter en intern arbetsgrupp med uppgift att granska det vetenskapliga underlaget för kommunens (och i förlängningen Sveriges) klimatpolitik.

Uppsala den 24 januari 2019

Sten Kaijser

*********************************************************

Båda motionerna åtföljdes av förklarande bilagor enligt följande:

*********************************************************

Bilaga till motion om kvinnor i klansamhällen.

Jag har i många år varit minst en gång i veckan i Gottsundaskolan där jag deltagit i matematik-lektioner. Det som slagit mig där och annorstädes är att de unga invandrarflickorna arbetar hårt för att lyckas i sina studier och för att därigenom komma in i det svenska samhället.

Medan många, såväl i massmedia som i sociala medier och även på bloggar förfasar sig över vad de unga männen gör och därför ger uttryck för en stor pessimism om Sveriges framtid så ser jag istället på de unga kvinnorna och det de gör. Jag är därför mycket mer optimistisk än många andra.

Jag anser att det är uppenbart att den feministiska vänstern har svikit invandrarkvinnorna. Det märks bland annat på att starka invandrarkvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh setts som problematiska i vänsterpartierna eftersom de utmanat de män som partierna valt att samarbeta med. Jag anser därför att det är viktigt att Liberalerna istället tar vara på Gulan Avci och gärna ger henne en ännu mer framträdande roll i partiet.

Jag är besviken på Liberalerna som inte tagit vara på de stora möjligheter som finns att bli det parti som inte vänder sig till männen utan som aktivt på alla tänkbara sätt arbetar för att stödja de kvinnor som lever under hedersförtryck.

Genom att, som jag föreslår, rubricera mötet i termer av klansamhällen så undviker man att mötet ses som riktat mot vissa länder eller vissa religioner. Det finns exempelvis kristna ifrån olika länder i mellanöstern som vittnat om att även de lever i klansamhällen med hedersförtryck.

Jag kan tillägga att ”ett möte” kan kallas för ett seminarium eller en studiedag – huvudsaken är att det är öppet även för kvinnor och män som inte är medlemmar i Liberalerna.

Jag närvarade vid Kransnedläggningen vid Fadime Sahindals grav den 21 januari. Där sade Sara Mohamad bland annat att ord utan handling är bara luft. Hon sade också att just de som skriker högst om alla människors lika värde har svikit de många kvinnor i Sverige som är utsatta för hedersförtryck.

Jag tror inte att det är förslag uppifrån som är verkningsfullast när det gäller kvinnor under hedersförtryck. Vi ser redan att de unga kvinnorna utbildar sig och det de behöver är främst uppmuntran och förebilder.

Avslutningsvis vill jag bara nämna att medan vänsterpartierna är rädda för att förlora röster bland invandrare så har Liberalerna (nästan) ingenting att förlora. Vi är små i förorterna och kan vi få kvinnors röster så kan vi bli mångdubbelt större där.

Eftersom vänstern svikit kvinnorna har Liberalerna en historisk chans att bli det naturliga valet för alla de kvinnor som vill komma bort från kvinnoförtrycket i klansamhällen.

Sten Kaijser

******************************************************************

Bilaga till motion om arbetsgrupp för att studera det vetensakpliga underlageet för kommunens klimatpolitik.

Jag är väl medveten om att klimatfrågan är något av en helig ko i den svenska politiska debatten. Jag föreslår därför just nu inga utåtriktade aktiviteter. Däremot vill jag ge en del fakta för att visa att klimatfrågan inte är fullt så enkel som den vanligen framställs i de stora svenska medierna, SVT, SR, Bonniers och Schipsted.

Jag börjar med Sveriges situation och Sveriges roll. Till att börja med så tror jag att de flesta svenskar inser att för Sveriges del skulle ett varmare klimat enbart vara av godo. En grad varmare motsvarar i stort sett en flytt 10 mil söderut. Det skulle också innebära en vecka tidigare vår och en vecka senare vinter.

Att svenska politiker och svenska medier tar så allvarligt på klimatfrågan beror därför på att vi tror att en uppvärmning kommer att drabba fattiga länder hårt. Det kan därför vara intressant att se hur en del av dessa fattiga länder hanterar klimatfrågan.

Vi kan börja med Kina som velat att profilera sig som ett land som tar ansvar i klimatfrågan och som ställt sig bakom Parisöverenskommelsen. Det bör då påpekas att i denna så ges Kina full rätt att öka sin användning av fossila bränslen fram till 2030, så att för närvarande innebär den överenskommelsen inga restriktioner alls för Kina.

Det brukar nämnas att Kina satsat mycket på förnybar energi och de har exempelvis tjänat stora pengar på att vara totalt dominerande på världsmarknaden för solpaneler. Det det talas mindre om är att Kina också bygger ett stort antal kolkraftverk både i Kina och i andra länder. När Världsbanken på grund av påtryckningar ifrån miljöorganisationer inte ville stödja byggande av kolkraftverk i Afrika eller Sydasien så öppnades dörren för Kina att komma in istället – en möjlighet som de tacksamt tagit vara på. Jag har läst olika uppgifter om hur många kolkraftverk som för närvarande byggs i världen men jag har läst en uppgift om att det bara i Kina och Indien byggs 1600. Kina har också beslutat att ta bort alla subventioner för förnybar elproduktion.

Man kan fråga sig varför länder som Kina, Indien, Indonesien med flera satsar stort på kolkraftverk och annan elproduktion som baseras på fossila bränslen. Tror de inte på klimathotet? Det är svårt att svara på, men uppenbart är att de anser att en säker elproduktion är en betydligt angelägnare uppgift. Till saken hör också att de klimatmodeller som IPCC använder sig av inte förutser någon stor uppvärmning i de delar av världen som är varma, utan om det blir en fortsatt uppvärmning så kommer den främst att infalla i länder som kommer att gynnas av ett varmare klimat.

Jag tror att inte bara alla svenskar som gärna reser till varmare länder när de får chansen, utan även svenska medier och politiker är väl medvetna om att ett varmare klimat enbart skulle vara till fördel för Sverige, så att syftet med den svenska klimatpolitiken är därför att vara ett oegennyttigt föredöme för andra länder. Finns det någon grund för en sådan förhoppning?

Mitt svar på den frågan är nej, nej och åter nej. Sverige har unika möjligheter. Vi har en i förhållande till vår folkmängd ganska tor skogsareal och vi har god tillgång på vattenkraft. De enda länder som ens skulle kunna ta efter vad som görs i Sverige är, såvitt jag kan förstå, Norge, Kanada och möjligen Förenta Staterna. I Europa finns det inget annat land som har den minsta chans att följa Sveriges exempel.

Jag vill avsluta med att nämna att den mest påtagliga effekten av att koldioxidhalten i atmosfären stigit är att jorden blivit grönare. Öknarna krymper och skördarna ökar. Ännu för 30 år sedan fanns begreppet ”det holocena optimit” om den tid för 10 till 8 tusen år sedan då jordens klimat var som varmast efter den senaste istiden. Efter detta optimum brukar det talas om den minoiska värmeperioden, den romerska värmeperioden och den medeltida värmeperioden. Alla dessa var varmare än den nutida. Varma perioder har alltid varit gynnamma för livet på jorden. Detta gällde innan det fanns människor på jorden men också i människans tidevarv.

Sten Kaijser

*****************************************************************

Naturligtvis beslöt årsmötet att den första motionen skulle antas medan den andra skulle avslås.


Kvinnor och klimat

När jag för halvannat år sedan bestämde mig för att ha en egen blogg så var det för att  jag sedan länge varit skribent på Klimatupplysningen, den blogg där vi som fruktar klimatpolitiken mer än ett varmare och skönare klimat på jorden delar våra tankar, men där kan jag bara skriva om klimat och klimatpolitik.

Jag kände bara att det finns ju annat att skriva om — kvinnor till exempel. Att jag kallat min blogg för OptimiSTEN beror på att jag tror på att det är kvinnorna, med alla sina brister och tillkortakommanden, som kommer att styra världen under större delen av innevarande århundrade.

Överallt i världen är det kvinnorna som utbildar sig. Allra mest påtagligt är detta i den fattigare delen av världen, men det gäller också bland invandrarna i den rika världen. De kvinnor som kommer till oss kommer ofta från länder där kvinnoförtrycket är utbrett. Deras chans att undkomma detta består i att utbilda sig.

För ett antal år sedan slog det mig att unga muslimska män har det inte lätt idag. De uppfostras som små prinsar av sina mödrar och när de växer upp och gifter sig förväntar de sig därför att bli behandlade som kungar! När de då inte blir det blir de frustrerade och vilsna. I bästa fall anpassar de sig, men om inte så blir det vissa familjeproblem.

När jag berättade om min oro för dessa unga män för en svensk kvinna så skrattade hon. Hennes son hade nämligen en tunisisk pappa som hade svårt att klara av att leva med en självständig svensk kvinna, så han skiljde sig och gifte om sig med en landsmaninna. Men, sa min väninna, hans nya hustru var från stan, så hon ville inte heller behandla honom som en kung.

Imorgon, den 2 februari 2019 har Liberalernas lokalförening i Uppsala ett årsmöte. Jag har till detta möte lämnat in två motioner. Den ena handlar om att föreningen under året, helst redan i vår, ska anordna ett öppet möte om kvinnornas situation i klansamhällen. Den motionen kommer förmodligen att tillstyrkas.

Den andra motionen handlar om att föreningen bör tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att studera det vetenskapliga underlaget för kommunens, och i förlängningen, Sveriges klimatpolitik. Styrelsen föreslår att den motionen avslås med hänvisning till att kommunen har ett ”klimatprotokoll”, se https://klimatprotokollet.uppsala.se/.

Jag förstår att man inte vågar tillsätta en sådan arbetsgrupp. Det kan vara riskabelt av två anledningar. Den första är att det blir allmänt känt. Den andra är ännu värre — tänk om en sådan arbetsgrupp kommer fram till att det inte finns något klimathot!

Jag hoppas kunna tala för min motion och kommer då att dels erbjuda mig att delta i en sådan arbetsgrupp, dels kommer jag att lova att den, om jag ingår, inte kommer att innehålla några andra klimatskeptiker. Jag kommer istället att be välkända forskare, som tydligt visat sitt stöd för behovet av en ”stark klimatpolitik” att ingå.

Vi får se om om jag får något som helst stöd för min motion.


EN LITEN KATEKES OM ATT LEVA I SVERIGE

Nedanstående lilla pamflett är något som jag skrev för ungefär 25 år sedan Det var efter att det uppstått en liten debatt om att invandrare som inte vuxit upp i Sverige skulle dömas annorlunda en svenskar.

I Sverige har nationalism länge varit ett fult ord. Istället har vi varit stolta över vårt internationella engagemang och vår självpåtagna roll som världssamvete. Samtidigt hade vi länge en så homogen befolkning att vi hade svårt att inse att inte hela världen var som Sverige. Det finns ett gammalt engelskt talesätt, ”it takes all kinds to make a world”, som för de flesta svenskar länge var alldeles obegripligt eftersom det räckte med svenskar för att fylla vår privata värld.

Nu har världen kommit till Sverige vilket gjort att vi börjar bli medvetna om att länder är som människor – i vissa avseenden är vi alla lika och i andra är vi alla unika.

Tyvärr har vi ofta svårt att skilja det som är allmänmänskligt från det som är unikt – mycket av det vi uppfattar som självklart och tror vara allmänmänskligt är i själva verket unikt för oss medan annat som vi tror vara unikt är just det som är det speciellt mänskliga och därför är allmänmänskligt. Ofta beror nog detta på att vi gärna vill tro oss vara bättre än andra och därför gör just det som vi är mest stolta över till något unikt.

Under de senaste åren har dock våra domstolar fått handgripliga bevis för att många av de idéer som vi betraktar som självklara och allmänmänskliga och som utgör grundvalen för vår lagstiftning är mer unika än vi kunnat ana. En fråga som detta givit upphov till är om en invandrare alltid ska dömas som om han varit född och uppväxt i Sverige.

Det finns anledning att betrakta detta som ett kommunikationsproblem – frågan har uppstått för att svenskar och invandrare inte har förstått varandra. Liksom i många andra fall av bristande förståelse är en av orsakerna till detta att de budskap som framförts inte varit tillräckligt tydliga.

Eftersom våra invandrare kommer från många olika länder och många olika kulturer kan vi aldrig hoppas på ett enkelt och entydigt budskap ifrån dem, däremot är deet uppenbart att vi måste bli tydligare i det budskap med vilket vi hälsar våra invandrare. Eftersom det dessutom är våra domstolar som dömer i de konflikter som uppstår mellan vår rättsuppfattning och våra invandrares så är det vi som måste se till att vårt budskap går fram.

Men om vi ska kunna vara tydliga måste vi veta vad vi vill ha sagt, något som kräver att vi blir medvetna om vår egen särart. Därför är det viktigt att vi är medvetna om vilka av våra fri- och rättigheter som är rent svenska och vilka som är allmäneuropeiska och importerade. Jag vill härmed göra ett försök att för både svenskar och invandrare beskriva det svenska samhället. Förebilden är som synes den katekes som våra förfäder i århundraden utsattes för.

ATT LEVA I SVERIGE

  1. Det officiella språket i Sverige är svenska

  2. I Sverige gäller svensk lag

  3. Svensk lag stiftas i Sveriges riksdag

  4. Svensk lag bygger på att alla människors har samma människovärde

  5. I svensk lag kallas fysisk bestraffning för misshandel

  6. I Sverige råder åsiktsfrihet och tryckfrihet

  7. I Sverige råder yttrandefrihet och föreningsfrihet

  8. Enligt svensk lag har alla rätt till egendom

  9. Enligt svensk lag har alla del i naturen

  10. I Sverige har vi alla ansvar för naturen

VAD ÄR DET?

1. I Sverige är det svenska språket viktigare än alla andra. Svenska myndigheter, svenska domstolar och svenska arbetsgivare använder det svenska språket. Vidare är svensk lag skriven på svenska och förhandlingar vid svensk domstol förs på svenska.

Svenska är som alla språk lätt att lära sig för den som föds i Sverige. Det är betydligt svårare att lära sig för den som flyttar till Sverige vid vuxen ålder. Den som inte talar eller läser svenska har visserligen rätt till tolkhjälp men befinner sig trots detta alltid i underläge i allt umgänge med svenska myndigheter.

2. Svensk lag bygger på svensk rättstradition. Svensk lag må synas orättvis eller omoralisk för den som vuxit upp i en annan rättstradition, men trots detta har ingen rätt att i Sverige tillämpa någon annan lag än den svenska.

3. En svensk medborgare har möjlighet att påverka svensk lagstiftning genom att i riksdagsval rösta på ett parti som vill ändra på lagen. Det finns också möjlighet för alla att genom opinionsbildning förmå Sveriges riksdag att ändra på lagstiftningen. Svensk lag kan dock endast ändras genom beslut i Sveriges riksdag.

4. Grunden för svensk rättsuppfattning är att män och kvinnor, fattiga och rika, vuxna och barn, gamla och unga har samma människovärde, samma rätt till samhällets beskydd och samma rättigheter inför domstol.

5. Det finns i Sverige lagar mot misshandel, särskilda lagar om kvinnomisshandel och barnmisshandel och det finns också lagar om misshandel och vanvård av djur. Dessa lagar innebär att ingen i Sverige har rätt att slå eller på annat sätt fysiskt bestraffa sin hustru eller make, sitt eller sina barn. och inte heller sina anställda eller den som inte kan betala sina skulder. Även husdjur och vilda djur har ett visst skydd enligt svensk lag.

6. I Sverige har var och en rätt till sin egen åsikt och sin egen tro. Det innebär att ingen, varken myndighet, samfund, förening eller individ har rätt att påtvinga någon annan en viss åsikt eller en viss tro. Om någon har en åsikt eller trosuppfattning som strider mot svensk lag är det dock i Sverige alltid svensk lag som gäller.

7. I Sverige har var och en rätt att att i tal och skrift framföra sina åsikter. Detta är dock en frihet under ansvar därför att den som offentligt uttalar falska beskyllningar eller nedvärderande omdömen om andra individer eller grupper kan åtalas och dömas vid domstol. Var och en har också rätt att tillhöra och bilda föreningar för att framföra sina åsikter och tillvarata sina intressen.

8. Äganderätten är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är dock en allmän sanning att den enes frihet ibland är den andres ofrihet. I alla länder finns därför inskränkningar i rätten att förfoga över sin egendom. Dessa inskränkningar är större i Sverige än i de flesta andra länder. Detta innebär att i Sverige har alla rätt att äga, köpa och sälja lös egendom, fastigheter, mark och produktionsmedel, men det finns ett antal inskränkningar i rätten att förfoga över egendomen.

9. Den viktigaste av dessa inskränkningar är den berömda svenska ALLEMANSRÄTTEN. För det svenska folket är allemansrätten symbolen för frihet. Allemansrätten har givit det svenska folket en känsla av att vi äger naturen tillsammans. Allemansrätten innebär bl.a. att vi alla har rätt att, utanför tomtmark och odlad jord, gå över annans mark och att plocka svamp och bär. Grundregeln är att vi har rätt att göra allt som inte skadar mark eller egendom.

10. Eftersom allemansrätten ger oss alla del i naturen har vi också alla ett ansvar för den. Vi svenskar älskar vår natur och vi vill bevara den för våra barn och barnbarn.

OCH HUR BLEV DET SÅ?

1. Det svenska språket är vårt modersmål och det språk som vi talar och förstår bättre än alla andra språk. Det är också det viktigaste gemensamma språket för våra invandrare. Detta innebär att när vi möter en främling på en svensk gata bör vi, oavsett hur den vi talar med ser ut, förutsätta att han eller hon talar svenska.

2. Svensk lag bygger på svensk rättstradition. Det innebär att de flesta lagar för oss är självklara och naturliga. Ändå tycker vi ibland att en del lagar är obegripliga och strider mot vår egen rättsuppfattning. Även om vi inte accepterar att människor i Sverige bryter mot svensk lag så bör vi förstå att invandrare kan finna många av våra lagar orättvisa och även omoraliska.

3. Svensk historia skiljer sig i ett viktigt avseende från de flesta andra länders. Skillnaden består däri att folket, allmogen, vilket närmast betyder den på landet bosatta majoriteten av det svenska folket, hade en större frihet och en större självständighet än landsbygdsbefolkningen i andra länder. Anledningen till detta var ett samarbete mellan centralmakten, kungen, och de fria bönderna i riksdagen mot dem som i andra länder hade makten över landsbygden, nämligen adeln och de stora jordägarna. Detta historiska faktum har inneburit dels att det svenska folket aldrig fått den rädsla för överheten som utmärker befolkningen i många andra länder, dels att kungen aldrig hade någon möjlighet att minska riksdagens makt.

4. Tanken att alla människor har samma värde är även i Sverige en ganska ny tanke. Visserligen var alla människor enligt kristen uppfattning lika inför Gud, men det innebar ju inte att de också skulle ha samma värde inför kungen och domstolen. Ett exempel på detta är att ända fram till år 1920 så var en gift kvinna mindre värd än sin man inför rätten. Tanken att vissa människor, exempelvis män eller adel skulle vara bättre än andra har också i de flesta kulturer använts för att rättfärdiga ärftliga privilegier.

5. Ett av moralfilosofins eviga problem är huruvida människan är i grunden god eller i grunden ond. Enligt Bibeln och kristendomen är människan alltsedan syndafallet djupast inne ond. Det är därför enbart den som lever enligt Bibelns eller kristendomens regler som kan leva ett gott liv. I de flesta kulturer har man ansett att det är faderns uppgift att genom kärleksfulla bestraffningar lära sina barn att lyda religionens och samhällets lagar. Tanken att människan är i grunden god är inte ny, men så länge som kristendomen härskade oinskränkt i Sverige så var det inte bara en rättighet utan även en skyldighet för en god fader att aga sina barn.

Under senare år har dock tanken att människan är i grunden god alltmer påverkat svensk lagstiftning. Eftersom en konsekvens av denna tanke är att fysisk bestraffning är onödig och till och med kan vara skadlig så har rätten till aga alltmer inskränkts i svensk lag. Det har nu gått så långt att all fysisk bestraffning kallas misshandel.

6. Åsikts- och trosfrihet är inte någon av de friheter som det svenska folket haft sedan urminnes tider. Tvärtom var det svenska folket, ända sedan kristendomens införande tvunget att tillhöra kyrkan och acceptera dess trosbekännelse. I ungefär fyrahundra år var svenskarna katoliker, men sedan reformationen givit den världsliga makten överhöghet över den kyrkliga så har den svenska staten hållit sig med en egen kyrka. I flera hundra år var alla svenskar skyldiga att tillhöra den svenska kyrkan. De första judarna tilläts komma till Sverige på Gustav IIIs tid, under 1800-talet blev först frikyrkor tillåtna och mot slutet av århundradet blev det till och med tillåtet för en svensk att inte alls tro på Gud. Även sedan viss trosfrihet tillåtits i Sverige var dock de flesta ämbetsmän skyldiga att tillhöra den svenska kyrkan.

Det bör också påpekas att även om den religösa väckelsen tidigt ledde till krav från vissa frikyrkliga grupper om att just deras tro skulle tillåtas så fanns det inget folkligt krav om allmän trosfrihet. Den åsiktsfrihet som vi idag, med all rätt, är stolta över är alltså ingen urgammal svensk rättighet, utan det är en rättighet som den svenska överheten har tvingats ge det svenska folket. Det är dessutom en rättighet som vi inte fått därför att vi bett om den, utan för att andra länder i Europa och Nordamerika hade den. Det var därfär överhetens behov av omvärldens respekt, som tvingade den att ge det svenska folket en rättighet som detta inte hade bett om.

7. Press- och yttrandefrihet var en av de idéer som uppstod under 1700-talet i England och Frankrike. Det var också en idé som tidigt fick gehör i Sverige och som hos oss ledde till att det stiftades en ny grundlag Tryckfrihetsförordningen. Det blev därmed världens första lagstiftning om tryckfrihet som hade statusen av grundlag. I England och Frankrike blev den en frihet att i de tidningar som den själv utgav och läste framföra kätterska och kungafientliga uttalanden. I Frankrike ledde dessa åsikter och en korrumperad kungamakt en våldsam revolution. Efter en kort tid fick landet istället för kung en kejsare som snabbt återinförde censuren. I Sverige blev en fransk marskalk som hade revolutionen att tacka för sina framgångar kung år 1814. Väl medveten om pressens makt så kom han att föra en envis kamp mot pressfriheten.

Allt eftersom den svenska borgarklassen blev starkare och mäktigare så ökade även i Sverige kravet på full press- och yttrandefrihet. Det som så småningom ledde till pressfrihet i Sverige var dock det nya hot som utgjordes av arbetarklassen och fackföreningarna. Eftersom överheten i denna kamp behövde borgarklassens stöd så ansågs pressfrihet vara ett överkomligt pris för denna enighet. Den nya kampen gällde därför föreningsfriheten som blev ett resultat av den allmänna rösträtten och de liberala och socialistiska partiernas starka ställning.

8. För borgarna i de stora städerna i Europa var det den egna egendomen som gav både frihet och trygghet. Även om uttrycket mitt hem är min borg är känt också i Sverige så är detta ett talesätt som främst beskriver borgarklassens villkor i Europa. Eftersom det var denna borgarklass som utformade de moderna industrisamhället blev äganderätten en hörnsten i de moderna västerländska demokratierna. För svenska bönder var äganderätten visserligen betydelsefull men den var en av flera grundläggande rättigheter och har därför inte samma centrala ställning i Sverige som den har i mänga andra europeiska länder.

9. Även om den svenska landsbygdsbefolkningen till stor del bestod av självägande bönder så fanns det också en stor grupp egendomslösa arrendatorer. Dessa hade ofta små jordar och var beroende av att kunna hålla ett litet antal djur. De saknade vanligen också egen betesmark vilket gjorde att allmänningar där djuren kunde beta som var en förutsättning för deras överlevnad. Eftersom de inte heller hade egen skog för bränsle så var de beroende av att få plocka ved ifrån marken i skogarna runt sina torp. Denna rätt att fritt få plocka ved ifrån marken var den viktigaste av de rättigheter som ingår i den svenska allemansrätten.

10. Det brukar påstås att det som tillhör alla inte tillhör någon. Detta är förmodligen i huvudsak riktigt men det är inte hela sanningen. Det finns viktiga undantag mot denna regel, det kan gälla luften vi andas, vattnet vi dricker, gator och vägar där vi går och i Sverige gäller det också den vilda naturen. Allt det som vi alla är beroende av är vårt gemensamma ansvar. Det är våra bär som förgiftas av kemiska bekämpningsmedel och det är vår svamp som som drabbas av radioaktivt nedfall. Det är också en urgammal svensk erfarenhet, som först nu har börjat sprida sig över världen, att det skogar och annan orörd natur främst behöver skyddas mot är sina ägare.

Vivere non est necesse, natare necesse est

Plötsligt har jag fått mejl från en för mig ny avsändare som kallar sig mervetande.se. Siten representerar tydligen ett antal tidskrifter såsom Fof och Språktidningen så att förmodligen har jag uppgett min mejladress till någon av dessa tidskrifter.

Nu är väl inte  detta i sig en anledning att skriva ett nytt inlägg, men att dagens mejl handlar om en av mina favorit-teorier, nämligen det som enligt artikeln kallas strandhypotesen och som går ut på att våra förfäder under någon period levde mycket nära vatten, så nära att de både simmade och dök, är däremot en tillräcklig anledning. Jag har länge tyckt om teorin (även om den tydligen inte får kallas teori utan bara hypotes). Ett argument för hypotesen som ibland anförs är att människan istället för päls har underhudsfett, något som huvudsakligen förekommer bland vattenlevande däggdjur.

Det jag har tagit fasta på är att övergången ifrån att gå på 4 ben till att gå på 2 är svår. Mellanläget är svårhanterligt och definitivt inte bra på savannen. Våra närmaste släktingar, schimpanser och gorillor som levt i skogar har fått långa armar men inte blivit naturligt tvåbenta. Den enda situation jag känner till där det är en klar fördel att ha benen långt bak är i vattnet. Hos alla däggdjur och fåglar som återgått till att ta sin mat ur sjöar eller hav har bakbenen flyttats bakåt, antingen extremt som hos valar, sälar och kanske pingviner, eller lite mindre markerat som hos uttrar och bävrar.

En anledning till att strandhypotesen inte är så populär bland (mest manliga) paleoantropologer är att den inte är lika heroisk som savannteorin. På savannen har vi modiga män som med fara för eget liv och i kamp med lejon jagar stora villebråd för att föda kvinnor och barn. Enligt strandhypotesen har våra förfäder, såväl kvinnor som män, hittat en nisch nere vid stranden. De börjar med att plocka ätbara musslor och annat ur vattnet.

Så småningom går de allt längre ut, stannar allt längre i vattnet och hämtar sin föda ifrån allt djupare vatten. Efter några hundratusentals år kan vi se våra förfäder och förmödrar simma och dyka och fånga såväl fiskar som andra vattenlevande djur. Och när de är på land så går de upprätt på sina bakben.

Då är de äntligen tillräckligt utvecklade för att kunna konkurrera med andra landlevande djur. Att det inte finns några spår av denna period vid stranden beror förmodligen på att mycket av havsvattnet då låg uppe på land över norra halvklotet, så att den tidens stränder nu ligger på 50 meters djup.

Om strandhypotesen kommer att gå samma öde till mötes som Wegeners teori om kontinentaldrift (den som nu går under namnet platt-tektonik), nämligen att först förlöjligas för att sedan långsamt bli alltmer accepterad tills den plötsligt blir självklar vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig.

I den artikel som föranleder detta inlägg tas vår förmåga att simma och dyka också upp som ett argument. Själv har jag mest på skämt brukat anföra att förutom frukt och vissa salladsgrönsaker är det nästan bara några delikatesser ifrån havet, såsom exempelvis ostron som vi äter råa.

(Titeln anspelar på den romerske generalen Pompejus order till sina sjömän ”navigare necesse est, vivere non est necesse” där navigare, att segla, är utbytt mot natare, att simma.)