Utvalda

Varför en egen blogg?

Det här är inläggets utdrag

Vi lever i en tid när det är fler än någonsin som skriver men det är inte fler än förut som läser. Jag är en av många som skriver och som gärna vill dela mina tankar med andra.

Men allra först vill jag berätta vem jag själv är.

Jag heter Sten Kaijser och är född den 23 juli 1940 och jag har alltså varit med ett tag. Jag brukar ibland säga att jag är ett av förhållandevis få svenska krigsbarn. Det betyder inte att jag kom till Sverige för att undvika kriget utan eftersom min far var nyss anställts vid Utrikesdepartementet och tjänstgjorde utomlands under kriget och jag fick hänga med så hamnade jag i först Hamburg under 1941 och sedan Oslo och Helsingfors medan kriget pågick.

Något annat som möjligen är lite speciellt är att jag är en av de äldsta i Sverige som inte tvingades att lära mig att skriva med höger hand när jag började skolan. Anledningen till det är att efter kriget kom min far till det svenska generalkonsulatet i New York så att jag började skolan i Förenta Staterna och där skrev man med blyertspenna och då gick det alldeles utmärkt att skriva med vänster hand. När jag sedan började i tredje klass så gjordes det några försök att lära mig att skriva med höger, men lärarna gav efter ett tag upp.

Efter två år i svensk folkskola, fyra år i realskola och fyra år i gymnasium blev jag student och efter ett år på Stockholms Högskola och ett år vid LV3 i Norrtälje kom jag till Uppsala. Där var jag aktiv på Stockholms Nation samtidigt som jag, icke utan viss framgång om jag får säga det själv, läste matematik.

Sedan hade jag en karriär som matematiker och gick i pension år 2007. Jag har i alla år varit något av en dilettant. Jag har varit intresserad av mycket och haft glädje av mina intressen men jag har sällan haft tid att bli en verklig expert. Jag är exempelvis en Vassaloppsveteran eftersom jag åkt mer än 30 gånger (med tidtagning) ifrån Sälen till Mora, men jag har aldrig åkt fortare än på 7 timmar och 45 minuter.

Jag lärde mig också (efter att ha fyllt 40) att cykla på en enhjuling. Lär man sig så sent så är det svårt att bli bra på det, men jag fortsätter trots allt att då och då ge mig ut på enhjuling. Trots att jag alltså har tränat balanssinnet så har jag haft en viss förmåga att många gånger hamna ”på fel sida”.

Jag är exempelvis en övertygad klimatpolitiksmotståndare, något som jag dock huvudsakligen skriver om på Klimatupplysningen, en blogg som berättar om de goda klimatnyheterna – de som aldrig når våra stora medier.

En anledning till att jag nu vill ha min egen blogg är att jag vill kunna skriva om annat än om klimatrelaterade frågor.

Jag har varit med länge, och det betyder att jag haft tid att tänka på lite av varje. En hel del av det jag skrivit finns på papper men inte i  digital form. Jag kommer så småningom att leta fram och kanske skriva om en del artiklar som nu bara finns på papper men det blir en senare historia.

Jag kommer därför att börja med att lägga in ett antal artiklar och liknande som redan finns i digital form.

EN LITEN KATEKES OM ATT LEVA I SVERIGE

Nedanstående lilla pamflett är något som jag skrev för ungefär 25 år sedan Det var efter att det uppstått en liten debatt om att invandrare som inte vuxit upp i Sverige skulle dömas annorlunda en svenskar.

I Sverige har nationalism länge varit ett fult ord. Istället har vi varit stolta över vårt internationella engagemang och vår självpåtagna roll som världssamvete. Samtidigt hade vi länge en så homogen befolkning att vi hade svårt att inse att inte hela världen var som Sverige. Det finns ett gammalt engelskt talesätt, ”it takes all kinds to make a world”, som för de flesta svenskar länge var alldeles obegripligt eftersom det räckte med svenskar för att fylla vår privata värld.

Nu har världen kommit till Sverige vilket gjort att vi börjar bli medvetna om att länder är som människor – i vissa avseenden är vi alla lika och i andra är vi alla unika.

Tyvärr har vi ofta svårt att skilja det som är allmänmänskligt från det som är unikt – mycket av det vi uppfattar som självklart och tror vara allmänmänskligt är i själva verket unikt för oss medan annat som vi tror vara unikt är just det som är det speciellt mänskliga och därför är allmänmänskligt. Ofta beror nog detta på att vi gärna vill tro oss vara bättre än andra och därför gör just det som vi är mest stolta över till något unikt.

Under de senaste åren har dock våra domstolar fått handgripliga bevis för att många av de idéer som vi betraktar som självklara och allmänmänskliga och som utgör grundvalen för vår lagstiftning är mer unika än vi kunnat ana. En fråga som detta givit upphov till är om en invandrare alltid ska dömas som om han varit född och uppväxt i Sverige.

Det finns anledning att betrakta detta som ett kommunikationsproblem – frågan har uppstått för att svenskar och invandrare inte har förstått varandra. Liksom i många andra fall av bristande förståelse är en av orsakerna till detta att de budskap som framförts inte varit tillräckligt tydliga.

Eftersom våra invandrare kommer från många olika länder och många olika kulturer kan vi aldrig hoppas på ett enkelt och entydigt budskap ifrån dem, däremot är deet uppenbart att vi måste bli tydligare i det budskap med vilket vi hälsar våra invandrare. Eftersom det dessutom är våra domstolar som dömer i de konflikter som uppstår mellan vår rättsuppfattning och våra invandrares så är det vi som måste se till att vårt budskap går fram.

Men om vi ska kunna vara tydliga måste vi veta vad vi vill ha sagt, något som kräver att vi blir medvetna om vår egen särart. Därför är det viktigt att vi är medvetna om vilka av våra fri- och rättigheter som är rent svenska och vilka som är allmäneuropeiska och importerade. Jag vill härmed göra ett försök att för både svenskar och invandrare beskriva det svenska samhället. Förebilden är som synes den katekes som våra förfäder i århundraden utsattes för.

ATT LEVA I SVERIGE

  1. Det officiella språket i Sverige är svenska

  2. I Sverige gäller svensk lag

  3. Svensk lag stiftas i Sveriges riksdag

  4. Svensk lag bygger på att alla människors har samma människovärde

  5. I svensk lag kallas fysisk bestraffning för misshandel

  6. I Sverige råder åsiktsfrihet och tryckfrihet

  7. I Sverige råder yttrandefrihet och föreningsfrihet

  8. Enligt svensk lag har alla rätt till egendom

  9. Enligt svensk lag har alla del i naturen

  10. I Sverige har vi alla ansvar för naturen

VAD ÄR DET?

1. I Sverige är det svenska språket viktigare än alla andra. Svenska myndigheter, svenska domstolar och svenska arbetsgivare använder det svenska språket. Vidare är svensk lag skriven på svenska och förhandlingar vid svensk domstol förs på svenska.

Svenska är som alla språk lätt att lära sig för den som föds i Sverige. Det är betydligt svårare att lära sig för den som flyttar till Sverige vid vuxen ålder. Den som inte talar eller läser svenska har visserligen rätt till tolkhjälp men befinner sig trots detta alltid i underläge i allt umgänge med svenska myndigheter.

2. Svensk lag bygger på svensk rättstradition. Svensk lag må synas orättvis eller omoralisk för den som vuxit upp i en annan rättstradition, men trots detta har ingen rätt att i Sverige tillämpa någon annan lag än den svenska.

3. En svensk medborgare har möjlighet att påverka svensk lagstiftning genom att i riksdagsval rösta på ett parti som vill ändra på lagen. Det finns också möjlighet för alla att genom opinionsbildning förmå Sveriges riksdag att ändra på lagstiftningen. Svensk lag kan dock endast ändras genom beslut i Sveriges riksdag.

4. Grunden för svensk rättsuppfattning är att män och kvinnor, fattiga och rika, vuxna och barn, gamla och unga har samma människovärde, samma rätt till samhällets beskydd och samma rättigheter inför domstol.

5. Det finns i Sverige lagar mot misshandel, särskilda lagar om kvinnomisshandel och barnmisshandel och det finns också lagar om misshandel och vanvård av djur. Dessa lagar innebär att ingen i Sverige har rätt att slå eller på annat sätt fysiskt bestraffa sin hustru eller make, sitt eller sina barn. och inte heller sina anställda eller den som inte kan betala sina skulder. Även husdjur och vilda djur har ett visst skydd enligt svensk lag.

6. I Sverige har var och en rätt till sin egen åsikt och sin egen tro. Det innebär att ingen, varken myndighet, samfund, förening eller individ har rätt att påtvinga någon annan en viss åsikt eller en viss tro. Om någon har en åsikt eller trosuppfattning som strider mot svensk lag är det dock i Sverige alltid svensk lag som gäller.

7. I Sverige har var och en rätt att att i tal och skrift framföra sina åsikter. Detta är dock en frihet under ansvar därför att den som offentligt uttalar falska beskyllningar eller nedvärderande omdömen om andra individer eller grupper kan åtalas och dömas vid domstol. Var och en har också rätt att tillhöra och bilda föreningar för att framföra sina åsikter och tillvarata sina intressen.

8. Äganderätten är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är dock en allmän sanning att den enes frihet ibland är den andres ofrihet. I alla länder finns därför inskränkningar i rätten att förfoga över sin egendom. Dessa inskränkningar är större i Sverige än i de flesta andra länder. Detta innebär att i Sverige har alla rätt att äga, köpa och sälja lös egendom, fastigheter, mark och produktionsmedel, men det finns ett antal inskränkningar i rätten att förfoga över egendomen.

9. Den viktigaste av dessa inskränkningar är den berömda svenska ALLEMANSRÄTTEN. För det svenska folket är allemansrätten symbolen för frihet. Allemansrätten har givit det svenska folket en känsla av att vi äger naturen tillsammans. Allemansrätten innebär bl.a. att vi alla har rätt att, utanför tomtmark och odlad jord, gå över annans mark och att plocka svamp och bär. Grundregeln är att vi har rätt att göra allt som inte skadar mark eller egendom.

10. Eftersom allemansrätten ger oss alla del i naturen har vi också alla ett ansvar för den. Vi svenskar älskar vår natur och vi vill bevara den för våra barn och barnbarn.

OCH HUR BLEV DET SÅ?

1. Det svenska språket är vårt modersmål och det språk som vi talar och förstår bättre än alla andra språk. Det är också det viktigaste gemensamma språket för våra invandrare. Detta innebär att när vi möter en främling på en svensk gata bör vi, oavsett hur den vi talar med ser ut, förutsätta att han eller hon talar svenska.

2. Svensk lag bygger på svensk rättstradition. Det innebär att de flesta lagar för oss är självklara och naturliga. Ändå tycker vi ibland att en del lagar är obegripliga och strider mot vår egen rättsuppfattning. Även om vi inte accepterar att människor i Sverige bryter mot svensk lag så bör vi förstå att invandrare kan finna många av våra lagar orättvisa och även omoraliska.

3. Svensk historia skiljer sig i ett viktigt avseende från de flesta andra länders. Skillnaden består däri att folket, allmogen, vilket närmast betyder den på landet bosatta majoriteten av det svenska folket, hade en större frihet och en större självständighet än landsbygdsbefolkningen i andra länder. Anledningen till detta var ett samarbete mellan centralmakten, kungen, och de fria bönderna i riksdagen mot dem som i andra länder hade makten över landsbygden, nämligen adeln och de stora jordägarna. Detta historiska faktum har inneburit dels att det svenska folket aldrig fått den rädsla för överheten som utmärker befolkningen i många andra länder, dels att kungen aldrig hade någon möjlighet att minska riksdagens makt.

4. Tanken att alla människor har samma värde är även i Sverige en ganska ny tanke. Visserligen var alla människor enligt kristen uppfattning lika inför Gud, men det innebar ju inte att de också skulle ha samma värde inför kungen och domstolen. Ett exempel på detta är att ända fram till år 1920 så var en gift kvinna mindre värd än sin man inför rätten. Tanken att vissa människor, exempelvis män eller adel skulle vara bättre än andra har också i de flesta kulturer använts för att rättfärdiga ärftliga privilegier.

5. Ett av moralfilosofins eviga problem är huruvida människan är i grunden god eller i grunden ond. Enligt Bibeln och kristendomen är människan alltsedan syndafallet djupast inne ond. Det är därför enbart den som lever enligt Bibelns eller kristendomens regler som kan leva ett gott liv. I de flesta kulturer har man ansett att det är faderns uppgift att genom kärleksfulla bestraffningar lära sina barn att lyda religionens och samhällets lagar. Tanken att människan är i grunden god är inte ny, men så länge som kristendomen härskade oinskränkt i Sverige så var det inte bara en rättighet utan även en skyldighet för en god fader att aga sina barn.

Under senare år har dock tanken att människan är i grunden god alltmer påverkat svensk lagstiftning. Eftersom en konsekvens av denna tanke är att fysisk bestraffning är onödig och till och med kan vara skadlig så har rätten till aga alltmer inskränkts i svensk lag. Det har nu gått så långt att all fysisk bestraffning kallas misshandel.

6. Åsikts- och trosfrihet är inte någon av de friheter som det svenska folket haft sedan urminnes tider. Tvärtom var det svenska folket, ända sedan kristendomens införande tvunget att tillhöra kyrkan och acceptera dess trosbekännelse. I ungefär fyrahundra år var svenskarna katoliker, men sedan reformationen givit den världsliga makten överhöghet över den kyrkliga så har den svenska staten hållit sig med en egen kyrka. I flera hundra år var alla svenskar skyldiga att tillhöra den svenska kyrkan. De första judarna tilläts komma till Sverige på Gustav IIIs tid, under 1800-talet blev först frikyrkor tillåtna och mot slutet av århundradet blev det till och med tillåtet för en svensk att inte alls tro på Gud. Även sedan viss trosfrihet tillåtits i Sverige var dock de flesta ämbetsmän skyldiga att tillhöra den svenska kyrkan.

Det bör också påpekas att även om den religösa väckelsen tidigt ledde till krav från vissa frikyrkliga grupper om att just deras tro skulle tillåtas så fanns det inget folkligt krav om allmän trosfrihet. Den åsiktsfrihet som vi idag, med all rätt, är stolta över är alltså ingen urgammal svensk rättighet, utan det är en rättighet som den svenska överheten har tvingats ge det svenska folket. Det är dessutom en rättighet som vi inte fått därför att vi bett om den, utan för att andra länder i Europa och Nordamerika hade den. Det var därfär överhetens behov av omvärldens respekt, som tvingade den att ge det svenska folket en rättighet som detta inte hade bett om.

7. Press- och yttrandefrihet var en av de idéer som uppstod under 1700-talet i England och Frankrike. Det var också en idé som tidigt fick gehör i Sverige och som hos oss ledde till att det stiftades en ny grundlag Tryckfrihetsförordningen. Det blev därmed världens första lagstiftning om tryckfrihet som hade statusen av grundlag. I England och Frankrike blev den en frihet att i de tidningar som den själv utgav och läste framföra kätterska och kungafientliga uttalanden. I Frankrike ledde dessa åsikter och en korrumperad kungamakt en våldsam revolution. Efter en kort tid fick landet istället för kung en kejsare som snabbt återinförde censuren. I Sverige blev en fransk marskalk som hade revolutionen att tacka för sina framgångar kung år 1814. Väl medveten om pressens makt så kom han att föra en envis kamp mot pressfriheten.

Allt eftersom den svenska borgarklassen blev starkare och mäktigare så ökade även i Sverige kravet på full press- och yttrandefrihet. Det som så småningom ledde till pressfrihet i Sverige var dock det nya hot som utgjordes av arbetarklassen och fackföreningarna. Eftersom överheten i denna kamp behövde borgarklassens stöd så ansågs pressfrihet vara ett överkomligt pris för denna enighet. Den nya kampen gällde därför föreningsfriheten som blev ett resultat av den allmänna rösträtten och de liberala och socialistiska partiernas starka ställning.

8. För borgarna i de stora städerna i Europa var det den egna egendomen som gav både frihet och trygghet. Även om uttrycket mitt hem är min borg är känt också i Sverige så är detta ett talesätt som främst beskriver borgarklassens villkor i Europa. Eftersom det var denna borgarklass som utformade de moderna industrisamhället blev äganderätten en hörnsten i de moderna västerländska demokratierna. För svenska bönder var äganderätten visserligen betydelsefull men den var en av flera grundläggande rättigheter och har därför inte samma centrala ställning i Sverige som den har i mänga andra europeiska länder.

9. Även om den svenska landsbygdsbefolkningen till stor del bestod av självägande bönder så fanns det också en stor grupp egendomslösa arrendatorer. Dessa hade ofta små jordar och var beroende av att kunna hålla ett litet antal djur. De saknade vanligen också egen betesmark vilket gjorde att allmänningar där djuren kunde beta som var en förutsättning för deras överlevnad. Eftersom de inte heller hade egen skog för bränsle så var de beroende av att få plocka ved ifrån marken i skogarna runt sina torp. Denna rätt att fritt få plocka ved ifrån marken var den viktigaste av de rättigheter som ingår i den svenska allemansrätten.

10. Det brukar påstås att det som tillhör alla inte tillhör någon. Detta är förmodligen i huvudsak riktigt men det är inte hela sanningen. Det finns viktiga undantag mot denna regel, det kan gälla luften vi andas, vattnet vi dricker, gator och vägar där vi går och i Sverige gäller det också den vilda naturen. Allt det som vi alla är beroende av är vårt gemensamma ansvar. Det är våra bär som förgiftas av kemiska bekämpningsmedel och det är vår svamp som som drabbas av radioaktivt nedfall. Det är också en urgammal svensk erfarenhet, som först nu har börjat sprida sig över världen, att det skogar och annan orörd natur främst behöver skyddas mot är sina ägare.

Vivere non est necesse, natare necesse est

Plötsligt har jag fått mejl från en för mig ny avsändare som kallar sig mervetande.se. Siten representerar tydligen ett antal tidskrifter såsom Fof och Språktidningen så att förmodligen har jag uppgett min mejladress till någon av dessa tidskrifter.

Nu är väl inte  detta i sig en anledning att skriva ett nytt inlägg, men att dagens mejl handlar om en av mina favorit-teorier, nämligen det som enligt artikeln kallas strandhypotesen och som går ut på att våra förfäder under någon period levde mycket nära vatten, så nära att de både simmade och dök, är däremot en tillräcklig anledning. Jag har länge tyckt om teorin (även om den tydligen inte får kallas teori utan bara hypotes). Ett argument för hypotesen som ibland anförs är att människan istället för päls har underhudsfett, något som huvudsakligen förekommer bland vattenlevande däggdjur.

Det jag har tagit fasta på är att övergången ifrån att gå på 4 ben till att gå på 2 är svår. Mellanläget är svårhanterligt och definitivt inte bra på savannen. Våra närmaste släktingar, schimpanser och gorillor som levt i skogar har fått långa armar men inte blivit naturligt tvåbenta. Den enda situation jag känner till där det är en klar fördel att ha benen långt bak är i vattnet. Hos alla däggdjur och fåglar som återgått till att ta sin mat ur sjöar eller hav har bakbenen flyttats bakåt, antingen extremt som hos valar, sälar och kanske pingviner, eller lite mindre markerat som hos uttrar och bävrar.

En anledning till att strandhypotesen inte är så populär bland (mest manliga) paleoantropologer är att den inte är lika heroisk som savannteorin. På savannen har vi modiga män som med fara för eget liv och i kamp med lejon jagar stora villebråd för att föda kvinnor och barn. Enligt strandhypotesen har våra förfäder, såväl kvinnor som män, hittat en nisch nere vid stranden. De börjar med att plocka ätbara musslor och annat ur vattnet.

Så småningom går de allt längre ut, stannar allt längre i vattnet och hämtar sin föda ifrån allt djupare vatten. Efter några hundratusentals år kan vi se våra förfäder och förmödrar simma och dyka och fånga såväl fiskar som andra vattenlevande djur. Och när de är på land så går de upprätt på sina bakben.

Då är de äntligen tillräckligt utvecklade för att kunna konkurrera med andra landlevande djur. Att det inte finns några spår av denna period vid stranden beror förmodligen på att mycket av havsvattnet då låg uppe på land över norra halvklotet, så att den tidens stränder nu ligger på 50 meters djup.

Om strandhypotesen kommer att gå samma öde till mötes som Wegeners teori om kontinentaldrift (den som nu går under namnet platt-tektonik), nämligen att först förlöjligas för att sedan långsamt bli alltmer accepterad tills den plötsligt blir självklar vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig.

I den artikel som föranleder detta inlägg tas vår förmåga att simma och dyka också upp som ett argument. Själv har jag mest på skämt brukat anföra att förutom frukt och vissa salladsgrönsaker är det nästan bara några delikatesser ifrån havet, såsom exempelvis ostron som vi äter råa.

(Titeln anspelar på den romerske generalen Pompejus order till sina sjömän ”navigare necesse est, vivere non est necesse” där navigare, att segla, är utbytt mot natare, att simma.)

Hyresproblem eller ett okänt virus

Egentligen hade jag tänkt spara det mesta av det jag skrivit förr men aldrig publicerat till hösten, men när det nu talas om marknadshyror för statliga institutioner som museer och annat så inser jag att denna artikel som antagligen skrevs hösten 1993 inte helt förlorat sin aktualitet. Den är författad enligt devisen att det som inte kan skämtas om inte heller är värt att tas på allvar. Ta den för vad den är – ett inlägg i en debatt som aldrig tycks bli inaktuell.

Varning för DIH

En allvarlig epidemi av en svår virussjukdom som fått beteckningen DIH har under senare år drabbat Sverige. Sjukdomsbilden kännetecknas av dels psykiska besvär som allmän olust, grinighet och nedsatt arbetsförmåga, dels fysiska som huvud- och muskelvärk och (ibland varaktigt) bortfall av viktiga funktioner. I svåra fall kan den leda till självstympning och allmän förtvining.

Eftersom DIH (Destruktiva InternhHyror) endast drabbar juridiska personer så har inga dödsfall ännu rapporterats, men eftersom konsekvenserna trots detta är allvarliga finns det skäl att varna allmänheten.

Smittspridning

En analys av den pågående epidemin ger vid handen att viruset tränger in i organismen via de högsta beslutande organen, och det förefaller som om smittan sprids med mun mot mun metoden. Även andra smittformer förekommer dock, dels finns det särskilda smittbärare, s.k. konsulter och dels kan smittan föras över långa avstånd med hjälp av tryckt text. Den vanligaste smittvägen är dock den orala.

Det bör nämnas att det visserligen händer att även till synes friska organisationer insjuknar, men att det är betydligt vanligare att den drabbar organisationer vars motståndskraft försvagats av skuldsättning.

Tidiga symptom

Liksom de flesta virussjukdomar är smittsamheten störst under inkuba­tions­tiden, som ofta varar i flera år. Smittspridningen underlättas också av att de första symptomen ofta är diffusa och att den självbelåtenhet hos de högsta beslutsfattarna som är det kanske säkraste tecknet lätt missförstås.

Det allra första tecknet brukar dock vara att de styrande börjar tala om kostnadsmedvetande ”alla i organisationen bör veta att lokaler kostar!”.

I nästa fas införs hyror som ofta sägs vara ”marknadsanpassade”, eller ”marknadsmässiga” eller bara helt enkelt ”marknadshyror”. Dessa ord är det kanske säkraste tecknet på att organismen faktiskt har smittats, men tyvärr är det då som regel redan för sent att hejda det vidare sjukdomsförloppet. Helt säker på att organisationen drabbats är man om hyrorna utgör mer än 30% av de totala anslagen.

Under det första året med höga hyror kompenseras de berörda underorganen med en anslagshöjning som är exakt lika stor som den kostnadsökning som de nya hyrorna innebär.

De allvarliga effekterna

Det är inte förrän under den tredje fasen som effekterna i organisationen blir tydliga. Detta sker när anslagen till underorganen börjar skäras ned. I denna fas är det ett par andra ord som dominerar i ledningens vokabulär, nämligen resultatenhet och (viktigast) avkastningskrav.

För varje år som går blir sedan effekterna av nya nedskärningar allt svårare, och även om den högsta ledningen ibland i korta ögonblick av klarsyn anar att något är på tok, så brukar dessa ögonblick aldrig vara tillräckligt länge eftersom själva infektionshärden, d.v.s. fastighetsförvaltningen gärna beskriver sig själv som ett ljus i mörkret. I detta stadium är utgången helt oviss. Det finns beskrivna fall av självläkning men det har också förekommit fall av ond bråd konkurs.

Sjukdomens historia

Det förekommer olika teorier om hur sjukdomen en gång uppkom och det enda säkra är att den är nära besläktad med DID. Detta är i sin tur en mutationa av det helt godartade ID-viruset. Man vet att ID uppstod i det privata närings­livet i Nordamerika och att det i början användes som en ekonomisk variant av ”biologisk bekämpning av skadedjur”, ungefär på samma sätt och vid samma tid som man införde rävar för att fånga kaniner i Australien. Samtidigt som rävarna upptäckte att pungdjur var om inte godare, så åtminstone betydligt lättare att fånga än kaniner, och därför föredrog att äta dessa, så spred sig även ID-viruset snabbt och infekterade snart hela det nordamerikanska näringslivet. Någon gång i början av seklet, möjligen som en följd av börs-kraschen 1929 så uppstod DID (Destruktiv InternDebitering) som näringslivs-sjukdom.

Fram till och även under andra världskriget hade sjukdomen varit begränsad till Nordamerika, men strax efter, samtidigt som de första spontana tillfrisknaderna rapporterades från Amerika så fick smittan fäste i Europa, främst i de nordliga delarna. Även i Europa drabbades först näringslivet medan skattefinansierade verksamheter till en början föreföll vara helt oemottagliga, och det var inte förrän det nya betydligt allvarligare DIH-viruset uppstått som de första fallen av insjuknade kommuner rapporterades.

Bekämpningsmetoder

Tyvärr finns det inga riktigt effektiva behandlingsmetoder mot dessa sjukdomar utan det viktigaste för att få bukt med dem är att försvåra deras vidare spridning. I näringslivet utbildades särskilda företagsdoktorer som efter en upplysningskampanj riktad mot bolagsstyrelser och verkställande direktörer fick sjukdomen under kontroll.

Det viktigaste argumentet i kampanjen var ett ständigt och ihärdigt upprepande av orden Investeringar lönar sig inte, ofta kombinerat med avskräckande exempel. Ett sådant exempel som hämtats från filmindustrin i början av 60-talet är följande:

De stora regissörerna med alla vet vem i spetsen hade efter mycket tjat lyckats övertyga företagsledningen om att de behövde en modern Zoomkamera. En sådan inköptes till slut för den då ansenliga summan av 150 000 kronor. Samtidigt bestämdes det att varje gång ett filmprojekt utnyttjade den skulle projektet belastas med en kostnad av 30 000 kronor.

Fem år senare hittades kameran på den vind där den stått oanvänd sedan inköpsdagen.

Framtiden

I de skattefinansierade organisationer som på senare år drabbats domineras de styrande organen av politiker med begränsade ekonomiska insikter vilket gör att sakliga kampanjer är svåra att driva. Det kan därför dröja länge innan vi fått bukt med sjukdomen inom den kommunala sektorn.

Det allra mest oroväckande är dock att även stater nu förefaller ha drabbats. Bland annat tyder rapporter från stora statliga institutioner som muséer och nationalteatrar på att sjukdomen redan har fått fäste i landets huvudstad.

Snart är det forskningens tur!

Inför sommaren

Kära vänner, kära läsare,

jag tror att de flesta som redan hittat till min blogg är mina vänner, och om ni inte redan är det så ser jag er som det. Anledningen till att jag startat denna blogg är naturligtvis att jag vill delta i samhällsdebatten.

Men att man lägger ut texter på nätet innebär ju naturligtvis inte att de blir lästa. Jag vill därför be er, att om ni tycker att en text är läsvärd att ni delar den på lämpligt socialt medium.

Detta om detta. Samtidigt inser jag naturligtvis att den här tiden, just när sommaren börjar, kanske är den sämsta möjliga tiden att starta en blogg. Jag kommer att vara rörlig och eftersom det tydligen är så att jag måste godkänna eventuella kommentarer så kan det hända att en del sådana blir liggande alldeles för länge innan de godkänns.

Jag tror dessutom att sommaren är en tid då det inte är lika många som följer bloggar över huvud taget, och därför tänker jag vara sparsam med inlägg de närmaste månaderna. Jag kommer dock att dela eventuella inlägg på min egen och kanske några vänners facebooksida. Kommer det något inlägg kan ni få veta det utan att gå in på OptimiSTEN.

Innan sommaren kommer igång på riktigt vill jag dock återkomma till en diskussion som jag hade med UNT:s nye chefredaktör Kalle Sandhammar under vintern. Vad det handlade om var vad som menas med god journalistik varvid jag ansåg att två för mig viktiga honnörsord fattades Sandhammars första artikel. Det var begreppen hederlig journalistik och konsekvensneutral journalistik.

Det började med att KS skrev en artikel i UNT den 31 januari med rubriken Detta är en klick-rubrik.

(https://login.ntm.eu/pren/default.aspx?sn=UNT&meter=false&action=completerequest&redirect=http%3a%2f%2fwww.unt.se%2fnyheter%2fuppsala%2fdetta-ar-en-klick-rubrik-4524776.aspx&callback=http%3a%2f%2fwww.unt.se%2finc%2feprencallback.aspx) som tyvärr finns bakom en betalvägg. Det kostar dock bara 1 krona för den första månadens prenumeration.

Jag svarade på den artikeln varpå Kalle Sandhammar svarade igen med Unt publicerar fakta

(https://login.ntm.eu/pren/default.aspx?sn=UNT&meter=true&action=completerequest&redirect=http%3a%2f%2fwww.unt.se%2fasikt%2fdebatt%2funt-publicerar-fakta-4547855.aspx&callback=http%3a%2f%2fwww.unt.se%2finc%2feprencallback.aspx)

som återigen finns bakom en betalvägg. I den artikeln kritiseras min artikel varpå jag svarar igen.

Det som då hände var att mitt svar publicerades i avkortat skick. Det mesta av budskapet fanns kvar, men de exempel som jag tagit fram för att stärka mina argument kom inte med.

Det publicerade svaret finns på

(https://login.ntm.eu/pren/default.aspx?sn=UNT&meter=true&action=completerequest&redirect=http%3a%2f%2fwww.unt.se%2fasikt%2fdebatt%2fvagen-till-helvetet-ar-kantad-av-goda-foresatser-4555070.aspx&callback=http%3a%2f%2fwww.unt.se%2finc%2feprencallback.aspx)

återigen bakom betalvägg.

Här följer mitt fullständiga svar på Kalle Sandhammars artikel varvid några i den publicerade versionen borttagna meningar är markerade

***********************************************************************

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser

Den 31 januari skrev Upsala Nya Tidnings chefredaktör och ansvarige utgivare en artikel, där huvudpunkten var att god journalistik ska ha läsaren i centrum. Jag skrev en kommentar till den artikeln där jag betonade två begrepp som jag anser vara viktiga nämligen hederlig journalistik och konsekvensneutralitet. Det gläder mig att Kalle Sandhammar i ett svar på min artikel den 14 februari instämmer i att detta är viktiga begrepp.

Jag vill betona att även om min artikel skrevs som ett svar så var den på intet sätt riktad vare sig mot Upsala Nya Tidning eller mot Kalle Sandhammar; exempelvis har jag aldrig upplevt att journalister på UNT använt sig av det jag kallar ohederlig journalistik.

Däremot är Kalle Sandhammar kritisk mot fortsättningen av min artikel, där han bland annat efterlyser en källhänvisning till påståendet att västvärldens medier har drabbats av en förtroendekris. Tyvärr måste jag göra honom besviken i det avseendet – mitt yrkesområde har varit matematik, och för matematiker är det argumenten som är det väsentliga, inte varifrån de är hämtade. Mitt svar är därför att jag inte förstår varför KS har skrivit ett flertal artiklar för att försvara den tidning som han är ansvarig utgivare för, om han inte – redan före min artikel – hade känt ett behov.

När journalister känner ett behov av att tala om att de gör ett bra arbete så är det något som oroar mig. För några år sedan var detta en självklarhet som inte behövde sägas.

Kalle Sandhammar skriver också att UNT:s nyhetsredaktion publicerar det som är sant och relevant och som bedöms ha ett nyhetsmässigt värde för tidningens läsare. Jag betvivlar inte att det som står är sant och inte heller att det är relevant och mycket av det har naturligtvis ett nyhetsmässigt värde för de flesta av UNT:s läsare. Men det finns ett engelskt begrepp – the truth, the whole truth and nothing but the truth. När det gäller den första och den tredje punkten har jag inga invändningar, men när det gäller den andra kan jag ibland ställa mig frågande.

I min artikel talar jag om att jag är kritisk mot den förda klimatpolitiken och exemplifierar med att svenska staten subventionerat att det som kunde ha blivit mat åt hungriga människor istället använts för att göra sprit för törstiga bilar. [ ej publicerat Jag påpekar också att det stått väldigt lite i svenska medier om att stora delar av Europa har drabbats av en ovanligt svår vinter, där många människor frusit ihjäl, medan man varit snabb med att rapportera om det någonstans är ovanligt varmt. Enligt min åsikt är det både relevant och av nyhetsmässigt värde att berätta när stora delar av Europa drabbas av en köldvåg och människor fryser ihjäl t.o.m. I Grekland. Jag anser också att det borde vara av intresse för UNT:s läsare att någon gång få veta att jordens öknar krymper och att jorden (enligt satellitmätningar) blivit minst 10% grönare (detta åtminstone delvis på grund av att koldioxidhalten i atmosfären stigit).]

Jag är fullt på det klara med att ingen tidning kan publicera allt som förekommer i nyhetsflödet, men när Kalle Sandhammar skriver att man publicerar det som är relevant och har ett nyhetsmässigt värde så är detta en subjektiv bedömning. Före tillkomsten av Internet krävdes det ofta tillgång till utländska media för att kunna avgöra om en svensk nyhetsredaktion valt ut de mest relevanta nyheterna – idag är det många som själva skaffar sig annan information. Denna extra information må vara sann eller falsk, de som inte litar på medier är inte alltid de som är bäst på källkritik; problemet är att de nu har en möjlighet att söka information på nätet.

Jag har velat undvika att beröra frågor relaterade till migration och brottslighet, men jag vill ändå påpeka att det finns en avigsida med att hålla inne med vissa typer av upplysningar. Problemet är att många generellt tror att alla brottslingar är invandrare och att alla invandrare är likadana. [ej publicerat Hur många svenskar är exempelvis medvetna om att de invandrare som stod för den kanske mest kända kriminella organisationen – Södertäljenätverket är kristna. Idag vet de flesta att det finns två huvudinriktningar inom Islam, populärt kallade sunni och shia, men att, såvitt jag vet, ingen mot väst riktat terroristattack utförts av Shiamuslimer – är kanske inte lika välkänt. Enligt min uppfattning är sådan information relevant. ]

I en konfliktsituation tar vi alla gärna parti för den svagare parten men när nyheter ska presenteras så ska den inte vara partisk – inte ens om det är till förmån för den svagare parten. Mediers och journalisters önskan att stå på det godas sida kan lätt leda till en icke konsekvensneutral nyhetsförmedling. Det är denna önskan som rubriken ovan åsyftar.

Jag är väl medveten om att det är mycket dumt att debattera offentligt med en chefredaktör eftersom denne alltid får det sista ordet. I det här fallet, när min kritik egentligen inte var riktad vare sig mot Kalle Sandhammar eller UNT, utan mot medier och journalister i allmänhet, var det Kalle Sandhammar som i sitt svar riktade sig direkt mot mig och jag har därför inget annat val än att svara. Avslutningsvis vill jag än en gång betona att jag uppfattar UNT som en bra tidning och det är också den enda dagstidning som finns i vårt hus.

***********************************************************************

Jag känner mig en aning småaktig när jag tar upp en debatt som fördes för fyra månader sedan, men eftersom jag tyckte att när mina exempel var borttagna förlorade min artikel i slagkraft. Därför tar jag vara på möjligheten att utnyttja denna blogg för att ge en fullständigare version av  debatten.

Därför är jag optimist II

Eftersom jag kallat min blogg för optimiSTEN så vill jag i mina första inlägg tala om varför jag är så optimistisk om framtiden. I mitt förra inlägg berättade jag om min oreserverade beundran för IPCC som har lyckats få stora delar av världens befolkning att tro att ett bättre klimat skulle vara av ondo för mänskligheten och livet på jorden.

Idag vill jag ta upp den andra fråga som oroar många idag, migrationen och då speciellt invandringen till Sverige. Det som gör att många är rädda och oroliga är att de ser vad de unga männen håller på med. Jag ser de unga kvinnorna. De utbildar sig.

Det kan vara värt att att notera att detsamma gäller också i exempelvis mellanöstern. Några i sammanhanget intressanta siffror kan vara att andelen kvinnor bland universitetsstudenterna i Iran lär vara 70%, i Saudiarabien 60% och i Dubai 80%.

För ett antal år sedan blev jag under ett besök i Iran god vän med dottern till en kollega, en mycket vacker och mycket begåvad ung flicka. Vi blev så goda vänner att jag vid min avresa, mest på skämt sade att ”när du gifter dig måste du bjuda mig på ditt bröllop”. Hon tittade på mig och sa ”om jag gifter mig, ja”. Jag förstod senare att även om hennes svar också mest var ett skämt så fanns det en underton av allvar. Hon såg inte fram emot ett ”iranskt äktenskap”.

Jag har nu i 10 år varit med på en del matematiklektioner i Gottsundaskolan i Uppsala. Gottsunda är inte Rosengård eller Järvafältet eller en stadsdel i nordöstra Göteborg, men det är en invandratät stadsdel i Uppsala. Gottsundaskolan har också en mycket uppskattad fotbollsprofil och det är en skola som får en stor andel barn ifrån den närliggande akademikertäta stadsdelen Sunnersta. Det är därför en skola som har ett ganska gott rykte i Uppsala.

Åren i Gottsundaskolan har lärt mig en hel del om ”det nya Sverige”. Något som känns viktigt att nämna är att ungdomarna är självklara för varann. De svenska barnen har ofta lite lättare att förstå matematiken, framför allt för att en del invandrarungdomar har svårigheter med det svenska språket – något som ibland märks väldigt tydligt när de sysslar med matematik. Men skolan ses redan i sig själv som ett integrationsprojekt. Något som är påtagligt är också att flickorna jobbar på för att få bra betyg.

Det jag tror kommer att hända under de närmaste åren är att de unga kvinnor, som de utbildade flickorna blivit, inte hittar jämbördiga män ifrån sin egen kultur. Det kommer att bli fler och fler som kommer hemdragande med svenska pojkvänner. Det kommer att bli en del konflikter men det blir kvinnorna som blir de starkaste.

När då pojkarna upptäcker att de inte får några flickor kommer de att följa efter. Och börja studera. Den viktigaste uppgiften för det svenska samhället idag är att stödja de organisationer som arbetar för invandrarkvinnornas frigörelse. De viktigaste som jag känner till är GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) och VHEK (Varken Hora Eller Kuvad). Jag hyser stor beundran för de två kvinnor som grundat dessa organisationer, Sara Mohammed och Amineh Kakabaveh.

Därför är jag optimist I.

Det brukar sägas, att när man frågar ungdomar om hur de ser på framtiden, så är de alla optimistiska om sin egen framtid, men de är pessimistiska om världen. De matas ju med allt elände som medierna så gärna bjuder på.

Jag brukar säga att jag är optimist om århundradet men kanske inte fullt lika optimistisk om det närmaste decenniet. När det gäller århundradet har jag sagt att när mina barnbarn, eller kanske snarare mina barnbarnsbarn, vänder sig om år 2100 och tittar tillbaka på det gångna seklet så kommer de att konstatera att

det här var ju kvinnornas århundrade

och så noterar de att den siste manlige amerikanske presidenten valdes år 2028.

För dagens svenskar, inte bara de unga, är det oftast två frågor som inger oro, klimatet och migrationen. När det gäller klimatet vill jag börja med att uttrycka min oreserverade beundran för den internationella klimatpanelen IPCC.

De har lyckats med någonting som egentligen borde vara omöjligt. De har modeller som visar att klimatet på jorden kommer att bli bättre – och har lyckats få människor i hela världen att tro att detta är av ondo. Genom hela jordens historia har varma perioder varit bra för livet på jorden. Efter den senaste istiden beskrevs länge en period omfattande några årtusenden för sådär 7 – 8000 år tillbaka som ”the holocene climatic optimum”. Sedan dess har jorden blivit långsamt kallare.

Typiskt nog är ”holocene climatic optimum” en wikipedia-artikel som inte finns på svenska. Ända fram till dess att IPCC bildades så var nämligen alla överens om att de varma årtusendena hade det för mänskligheten bästa klimatet.

Efter detta klimatoptimum har det funnits några varma perioder, man talar om den minoiska värmeperioden som inträffade under vår bronsålder, den romerska värmeperioden under århundradena runt början av vår tideräkning och framför allt om den medeltida värmeperioden från ungefär år 900 till år 1300. Kända köldperioder var dels den så kallade fimbulvintern som (antagligen) följde på ett par stora vulkanutbrott åren 535 och 536 och som gav en lång kall period som varade fram tills den medeltida värmeperioden började omkring år 900.

Efter den medeltida värmeperioden följde det som brukar kallas den lilla istiden. Det var då som holländarna lärde sig att åka skridskor och som Karl X Gustav kunde tåga med sin här över Stora och Lilla Bält och vilket innebar att Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän numera är svenska landskap.

Efter den lilla istiden har klimatet långsamt blivit allt bättre. Eftersom temperaturskillnaderna mellan höga och låga latituder minskat så har stormarna blivit färre och svagare, somrarna har blivit längre och vintarna kortare.

Det är en uppvärmning som pågått i 150 år och kanske har vi människor hjälpt till under de sista 50 åren genom att berika atmosfären med koldioxid. Det är troligt att ökningen av koldioxidhalten bidragit till klimatförbättringen och det är nästan säkert att koldioxidberikningen varit av stor betydelse för att göra jorden grönare.

Men som sagt – jag är full av beundran för dem som lyckats få människor rädda för en klimatförbättring.

Skamfläckar i dåtid och nutid

Att skapa läromedel i historia för användning i skolan är en grannlaga uppgift. Vilka var våra förfäder och hur har de betett sig? Vad ska vi vara stolta över och vad bör vi skämmas för. I grekiska skolor lär hälften av historieundervisningen ägnas åt det antika Grekland.

Det år som jag är stoltast över i svensk historia är 1848. Det var 34 år efter det senaste kriget mellan Danmark och Sverige, två länder som ända sedan slaget vid Brunkeberg år 1472 varit arvfiender och som sällan missat ett tillfälle att angripa grannen så fort denne vänt ryggen till på grund av krigsäventyr åt annat håll. Men när Danmark anfölls av Preussen så hade det uppstått en så stark känsla av en skandinavisk gemenskap att svenska frivilliga deltog i kriget på dansk sida. 

Det finns andra mer närliggande händelser som jag inte är lika stolt över. Ett par skamfläckar som följde direkt efter andra världskriget var den s.k. baltutlämningen och likaså Sveriges passivitet när det gällde Raoul Wallenbergs öde, två händelser som hade det gemensamt att de berodde på en svensk undfallenhet och naiv godtrogenhet när det gällde Sovjetunionen. Något vi också bör skämmas för är vår flyktingpolitik före och under andra världskriget när trots pågående förföljelse varken judar eller romer var välkomna till Sverige. Inreseförbudet för romer hävdes inte förrän 1954.

Att Sverige lyckades hålla sig utanför det andra världskriget skäms jag inte för, men däremot anser jag att den officiella förklaringen till detta är mer än lovligt förljugen. Det har så länge jag levat hävdats att det var för att vi var neutrala som vi inte blev indragna i kriget, men när jag tittar på en karta ifrån 1939 för att se vilka stater som sade sig vara neutrala så är det ganska många. Där hittar jag nordiska grannländer som Danmark, Norge och Finland, liksom östersjöländer som Estland, Lettland och Litauen, där finns Benelux-länderna Belgien, Nederländerna och Luxemburg, och inte minst centraleuropeiska länder som Polen och Tjeckoslovakien.

Det var alltså inte för att Sverige förklarat sig vara neutralt som vi  kunde hålla oss utanför kriget. Den troligaste anledningen var nog så enkel som att när Tyskland och Sovjetunionen slöt den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten och därvid delade upp Europa mellan sig så var ingen av de förhandlande parterna beredd att överlämna Sverige åt den andra. Så länge som denna pakt gällde så var Sverige därmed fredat och när den bröts så var båda länderna alltför upptagna med att bekämpa varandra för att ha tid och kraft över för att erövra Sverige.

Men som sagt, i mer än 70 år har svenska folket ilurats att det var för att vi var neutrala som vi inte drogs in i andra världskriget. 

Något annat som Sverige, enligt min uppfattning, bör skämmas för är den roll som vårt land spelade för såväl tillkomsten av rasbiologin som för dess effekter, inte minst hos oss själva. I vår strävan att hålla den svenska rasen ren ansågs det extra viktigt att kvinnor av ickenordisk ras inte tilläts att föda osvenska barn, något som enklast åstadkoms genom sterilisering.

Det bör kanske tilläggas att dessa steriliseringar inte handlade bara om den rena svenska rasen, där fanns också en omsorg om det blivande folkhemmet. När stat och i viss mån kommuner tog på sig uppgifter som tidigare varit familjens ansvar fanns det en oro för att dessa kvinnors barn skulle bli alltför kostnadskrävande i framtiden. Tillkomsten av välfärdsstaten ledde alltså också till uppkomsten av en ny form av nationell egoism.

Det som jag, och jag tror många med mig, ser som skamfläckar är när en grupp, stor eller liten, och med eller utan statens medverkan, har behandlats illa av det svenska samhället. En sådan grupp är samerna som i århundraden utsatts för såväl kronans, som kyrkans förtryck. Det finns andra som känt sig förfördelade och som de själva och även andra anser att hur just denna grupp behandlats är en skamfläck.

En sådan grupp, som staten sedermera erkänt att samhället behandlat illa är de fosterhems- och barnhems-placerade barnen under decennierna efter andra världskriget.

Visserligen är skamfläckar vanligen en dom som eftervärlden utdömer, men ibland går det ju att redan medan någonting pågår ana sig till att eftervärldens dom kommer att bli hård, Min övertygelse är att det just nu är två saker som våra efterkommande skulle ha velat ställa oss vid en skampåle för. 

Den första är sveket mot invandrarkvinnorna. Det har funnits röster ända sedan slutet av 90-talet när Fadime Sahindal talade i Sveriges riksdag om hederskulturen och förtrycket av de unga kvinnorna. Senare har exempelvis Nalin Pekgul, Sara Mohammed som startade GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) och Amine Kakabaveh som startade VHEK (Varken Hora Eller Kuvad) berättat om situationen för unga invandrarkvinnor. Men istället för att ge sitt stöd för kvinnorna så har staten givit sitt stöd till ofta manligt styrda organisationer som snarast legitimerar förtrycket av kvinnorna.

Den andra är hur vi behandlar de unga afghaner som kom hösten 2015. De flesta av dem är hazarer, en i Afghanistan förtryckt grupp som dessutom, eftersom de (vanligen) är shiamuslimer, är i stort sett lovligt villebråd för talibaner. Många av dem har bott en stor, kanske större delen eller rent av hela livet i Iran, och har inga nära släktingar i Afghanistan. Anledningen till att de lämnade Iran var för många att de löpte stor risk att skickas som ”frivilliga” soldater (mer eller mindre som kanonmat) till Syrien för att slåss på regimens sida. 

Under flykten till Sverige uppmanades de att ljuga om sin ålder eftersom det vid den tiden var väl känt att alla ensamkommande barn fick stanna i Sverige. Nu används detta naturligtvis emot dem.

Många hade turen att få nära svenska kontakter och alla jag träffat som lärt känna unga afghaner har tyckt om dem. De som haft sådan tur har också fått hjälp med att hitta tillrätta i det svenska samhället. De som inte haft  den turen utan placerats på HVB-hem har haft det betydligt svårare. De har ofta varit i det närmaste hjälplösa eftersom de exempelvis aldrig fått umgås med flickor och knappt ens med andra kvinnor än sina mödrar.

Dessa afghaner är en grupp som kommer att vilja integrera sig i  det svenska samhället helt enkelt därför att de i både Afghanistan och i Iran kommer att vara förtryckta.

För övrigt anser jag att det är skamligt att när Migrationsverkets handläggare har att besluta om uppehållstillstånd för asylsökande så är det enbart situationen i hemlandet som de får ta i beaktande. Om en asylsökande visat att han eller hon genom att exempelvis anstränga sig för att lära sig svenska visat att han/hon vill bli en del av det svenska samhället, så spelar  detta ingen som helst roll för beslutet.