En stilla fundering om den svenska skolan

Det är inte alltid som ens tankar når särskilt långt, särskilt inte när de skickas till tidningars debattssidor. Men man har ju alltid en möjlighet att lägga ut den på sin egen blogg och hoppas på att någon hittar den. Den har skickades till UNT i början av juli 2019.

***************************************

I en debattartikel i UNT den 28 juni beskriver Åsa Fahlén och Helena Dübeck skolans problem, varvid de lite motsägelsefullt kräver stora insatser av kommunerna, samtidigt som de hävdar att problemen är så stora att staten bör ta över ansvaret för skolan. Deras förslag är dock, bortsett ifrån att de kräver att lärarna ska få mer tid för undervisning, till stor del mer av det som hittills inte fungerat. Kanske behövs det i stället ett helt nytt tänkande.

En förälder som får frågan – vad är viktigare, att ditt barn får en lycklig barndom eller ett gott liv?, svarar förmodligen att ett gott liv är det viktigaste. Möjligen blir svaret att en lycklig barndom ökar möjligheterna att få ett gott liv.

När folkskolan infördes i Sverige innebar det att staten åtog sig att ge barnen de kunskaper de behövde för att klara sig bra i sitt framtida liv. I mer än hundra år hade stat och föräldrar ett delat ansvar för barnens utveckling, föräldrarna stod för det som kallades uppfostran medan skolans uppgift var att ge barnen kunskaper.

Det skolsystem som fanns fram till 60-talet var ungefär som i övriga europeiska länder, en skola för alla de första åren, men efter ett antal år delades barnen upp efter intresse och i viss mån fallenhet för att tillägna sig fördjupade kunskaper. Det som användes för att bestämma vilka som skulle få en vidare utbildning genom att gå i realskolan var främst betygen. Realskolan var dock frivillig och det var inte alla som ville fortsätta att gå i skolan mer än 7 år. I fattigare familjer var det viktigt att barnen så snart som möjligt hjälpte till med familjens försörjning.

Det ledde till att skolan i viss mån bidrog till att bevara och kanske t.o.m. förstärka den tidens klassamhälle, med en arbetarklass och en tjänstemannaklass. I ett försök att minska klassbakgrundens betydelse för barnens skolgång infördes under 50- och 60-talen det som först kallades enhetsskolan, den som så småningom blev grundskolan.

I den gamla skolan ansågs det att för att kunna följa undervisningen i en högre klass måste man ha tillräckliga kunskaper från det nyss genomgångna skolåret. Den som inte fått godkända betyg i åtminstone de viktigaste ämnena inte blev uppflyttad. I den nya skolan nedvärderades kunskapernas betydelse och alla barn flyttades upp.

Det ledde så småningom till att alltfler barn kom efter och därmed för varje skolår fick allt svårare att tillgodogöra sig de kunskaper som de ansågs behöva. Eftersom pojkar dels mognar senare och dessutom ofta är mindre intresserade av skolan, har det framför allt blivit pojkar som inte klarar sin skolgång.

Det har gjorts stora ansträngningar att ge dem som kommit efter extra stöd men det har inte alltid hjälpt. Det sorgliga är nu att för de pojkar, som efter en misslyckad skolgång inte har någon möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, har den kriminella banan blivit ett allt vanligare alternativ.

Kanske är det enklaste sättet att minska ungdoms- och gängkriminaliteten i dagens samhälle att

återgå till en skola där huvuduppgiften är att ge barnen goda kunskaper och där den som kommit efter helt enkelt får gå om ett år. Inte som en bestraffning, utan som en möjlighet! Den under 1900-talet kände kåsören Kardemumma (Erik Zetterström) beskrev sin egen skolgång i boken ”Två år i varje klass”.

Det skulle kanske också minska behovet av extra stöd för de barn vars enda problem är att de kommit efter.