Skamfläckar i dåtid och nutid

Att skapa läromedel i historia för användning i skolan är en grannlaga uppgift. Vilka var våra förfäder och hur har de betett sig? Vad ska vi vara stolta över och vad bör vi skämmas för. I grekiska skolor lär hälften av historieundervisningen ägnas åt det antika Grekland.

Det år som jag är stoltast över i svensk historia är 1848. Det var 34 år efter det senaste kriget mellan Danmark och Sverige, två länder som ända sedan slaget vid Brunkeberg år 1472 varit arvfiender och som sällan missat ett tillfälle att angripa grannen så fort denne vänt ryggen till på grund av krigsäventyr åt annat håll. Men när Danmark anfölls av Preussen så hade det uppstått en så stark känsla av en skandinavisk gemenskap att svenska frivilliga deltog i kriget på dansk sida. 

Det finns andra mer närliggande händelser som jag inte är lika stolt över. Ett par skamfläckar som följde direkt efter andra världskriget var den s.k. baltutlämningen och likaså Sveriges passivitet när det gällde Raoul Wallenbergs öde, två händelser som hade det gemensamt att de berodde på en svensk undfallenhet och naiv godtrogenhet när det gällde Sovjetunionen. Något vi också bör skämmas för är vår flyktingpolitik före och under andra världskriget när trots pågående förföljelse varken judar eller romer var välkomna till Sverige. Inreseförbudet för romer hävdes inte förrän 1954.

Att Sverige lyckades hålla sig utanför det andra världskriget skäms jag inte för, men däremot anser jag att den officiella förklaringen till detta är mer än lovligt förljugen. Det har så länge jag levat hävdats att det var för att vi var neutrala som vi inte blev indragna i kriget, men när jag tittar på en karta ifrån 1939 för att se vilka stater som sade sig vara neutrala så är det ganska många. Där hittar jag nordiska grannländer som Danmark, Norge och Finland, liksom östersjöländer som Estland, Lettland och Litauen, där finns Benelux-länderna Belgien, Nederländerna och Luxemburg, och inte minst centraleuropeiska länder som Polen och Tjeckoslovakien.

Det var alltså inte för att Sverige förklarat sig vara neutralt som vi  kunde hålla oss utanför kriget. Den troligaste anledningen var nog så enkel som att när Tyskland och Sovjetunionen slöt den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten och därvid delade upp Europa mellan sig så var ingen av de förhandlande parterna beredd att överlämna Sverige åt den andra. Så länge som denna pakt gällde så var Sverige därmed fredat och när den bröts så var båda länderna alltför upptagna med att bekämpa varandra för att ha tid och kraft över för att erövra Sverige.

Men som sagt, i mer än 70 år har svenska folket ilurats att det var för att vi var neutrala som vi inte drogs in i andra världskriget. 

Något annat som Sverige, enligt min uppfattning, bör skämmas för är den roll som vårt land spelade för såväl tillkomsten av rasbiologin som för dess effekter, inte minst hos oss själva. I vår strävan att hålla den svenska rasen ren ansågs det extra viktigt att kvinnor av ickenordisk ras inte tilläts att föda osvenska barn, något som enklast åstadkoms genom sterilisering.

Det bör kanske tilläggas att dessa steriliseringar inte handlade bara om den rena svenska rasen, där fanns också en omsorg om det blivande folkhemmet. När stat och i viss mån kommuner tog på sig uppgifter som tidigare varit familjens ansvar fanns det en oro för att dessa kvinnors barn skulle bli alltför kostnadskrävande i framtiden. Tillkomsten av välfärdsstaten ledde alltså också till uppkomsten av en ny form av nationell egoism.

Det som jag, och jag tror många med mig, ser som skamfläckar är när en grupp, stor eller liten, och med eller utan statens medverkan, har behandlats illa av det svenska samhället. En sådan grupp är samerna som i århundraden utsatts för såväl kronans, som kyrkans förtryck. Det finns andra som känt sig förfördelade och som de själva och även andra anser att hur just denna grupp behandlats är en skamfläck.

En sådan grupp, som staten sedermera erkänt att samhället behandlat illa är de fosterhems- och barnhems-placerade barnen under decennierna efter andra världskriget.

Visserligen är skamfläckar vanligen en dom som eftervärlden utdömer, men ibland går det ju att redan medan någonting pågår ana sig till att eftervärldens dom kommer att bli hård, Min övertygelse är att det just nu är två saker som våra efterkommande skulle ha velat ställa oss vid en skampåle för. 

Den första är sveket mot invandrarkvinnorna. Det har funnits röster ända sedan slutet av 90-talet när Fadime Sahindal talade i Sveriges riksdag om hederskulturen och förtrycket av de unga kvinnorna. Senare har exempelvis Nalin Pekgul, Sara Mohammed som startade GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) och Amine Kakabaveh som startade VHEK (Varken Hora Eller Kuvad) berättat om situationen för unga invandrarkvinnor. Men istället för att ge sitt stöd för kvinnorna så har staten givit sitt stöd till ofta manligt styrda organisationer som snarast legitimerar förtrycket av kvinnorna.

Den andra är hur vi behandlar de unga afghaner som kom hösten 2015. De flesta av dem är hazarer, en i Afghanistan förtryckt grupp som dessutom, eftersom de (vanligen) är shiamuslimer, är i stort sett lovligt villebråd för talibaner. Många av dem har bott en stor, kanske större delen eller rent av hela livet i Iran, och har inga nära släktingar i Afghanistan. Anledningen till att de lämnade Iran var för många att de löpte stor risk att skickas som ”frivilliga” soldater (mer eller mindre som kanonmat) till Syrien för att slåss på regimens sida. 

Under flykten till Sverige uppmanades de att ljuga om sin ålder eftersom det vid den tiden var väl känt att alla ensamkommande barn fick stanna i Sverige. Nu används detta naturligtvis emot dem.

Många hade turen att få nära svenska kontakter och alla jag träffat som lärt känna unga afghaner har tyckt om dem. De som haft sådan tur har också fått hjälp med att hitta tillrätta i det svenska samhället. De som inte haft  den turen utan placerats på HVB-hem har haft det betydligt svårare. De har ofta varit i det närmaste hjälplösa eftersom de exempelvis aldrig fått umgås med flickor och knappt ens med andra kvinnor än sina mödrar.

Dessa afghaner är en grupp som kommer att vilja integrera sig i  det svenska samhället helt enkelt därför att de i både Afghanistan och i Iran kommer att vara förtryckta.

För övrigt anser jag att det är skamligt att när Migrationsverkets handläggare har att besluta om uppehållstillstånd för asylsökande så är det enbart situationen i hemlandet som de får ta i beaktande. Om en asylsökande visat att han eller hon genom att exempelvis anstränga sig för att lära sig svenska visat att han/hon vill bli en del av det svenska samhället, så spelar  detta ingen som helst roll för beslutet.

 

2 reaktioner till “Skamfläckar i dåtid och nutid”

  1. Håller helt med om beskrivningen av de afganska ungdomarna i Sverige, och saknar detta i den officiella debatten. Men, Migrationsverket hittar inte på sina egna regler och Ribbenvik svarade bra för sig i lördagsintervjun tycker jag. Myndighetsstrukturen är överhuvudtaget trög i sammanhanget. Ibland är det nog en fördel, men vid situationen 2015 klart en nackdel. I samband med terrorattentatet i Stockholm saknar jag kommentarer om Migrationsverkets tilltro till regimen i Uzbekistan. Om det har utvecklats en uzbekisk dold diaspora i Stockholm (som en journalist har rapporterat om) tyder ju detta på att de snarare tror att de blir plundrade på eventuella etableringsbidrag och avrättade som förrädare för att de har sökt asyl, än att de tillåts återetablera sig.

    Betydelsen av historieskrivning håller jag helt med om, och tycker mig se en del tecken på att den kommer att utvecklas. Från Belgien meddelas att man nu arbetar på en ny permanent utställning i nationalmuseet för Centralafrika tillsammans med afrikanska konstnärer och historiker. Utställningen har inte ändrats sen 1950-talet! SR hade ett program (Vetenskapsradion Historia?) där Dick Harrisson bestämt vände sig mot alla sentida skam- och skuldåtaganden, men hävdade rikast möjliga faktapresentation. Det tycker jag var tänkvärt.

    Gilla

  2. Tack Olof,
    jag hörde också Dick Harrison och blev också glad när jag hörde det. Inledningen om historieskrivning och kanske framför allt historieundervisning i skolor skulle man säkert kunna skriva mycket om.

    Att många länder vill skapa stolthet över sitt grandiosa förflutna är ju kanske inte så konstigt, men det leder ju lätt till att inbillade eller verkliga historiska oförrätter lever kvar och förstör förhållandet till grannar som annars kunde vara goda grannar. Jag tror att detta gäller på Balkan.

    Jag minns också att när jag under ett år i Mocambique bodde nära Sydafrika kände att jag skulle vilja läsa minst 4 olika historieskrivningar av Sydafrikas historia från 1600-talet och framåt. En ur boerperspektiv, en ur brittisk, en ur zulu-perspektiv och minst en afrikansk icke-zulu.

    När det gäller migrationen och migrationspolitiken så är kritiken inte direkt riktad mot migrationsverket och allra minst mot handläggarna – men att många reagerar på att ”hederligt folk kastas ut och skurkar får stanna” är ju ett bekymmer.

    Dina tankar om uzbeker känns viktiga. De påminner mig också om vad jag någon gång sagt om omvärldskunskaperna i Washington – vad det handlar om så finns det några som har djupa kunskaper. Bekymret är att när presidenten ska fatta beslut så är det inte de kunnigaste han tar råd av. På motsvarande sätt så tror jag att all kunskap vi kan önska oss om länder som vi fått flyktingar ifrån finns på migrationsverket, men det är nog ibland viktigt att inte tillåta att all kunskap används.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s