Därför är jag optimist II

Eftersom jag kallat min blogg för optimiSTEN så vill jag i mina första inlägg tala om varför jag är så optimistisk om framtiden. I mitt förra inlägg berättade jag om min oreserverade beundran för IPCC som har lyckats få stora delar av världens befolkning att tro att ett bättre klimat skulle vara av ondo för mänskligheten och livet på jorden.

Idag vill jag ta upp den andra fråga som oroar många idag, migrationen och då speciellt invandringen till Sverige. Det som gör att många är rädda och oroliga är att de ser vad de unga männen håller på med. Jag ser de unga kvinnorna. De utbildar sig.

Det kan vara värt att att notera att detsamma gäller också i exempelvis mellanöstern. Några i sammanhanget intressanta siffror kan vara att andelen kvinnor bland universitetsstudenterna i Iran lär vara 70%, i Saudiarabien 60% och i Dubai 80%.

För ett antal år sedan blev jag under ett besök i Iran god vän med dottern till en kollega, en mycket vacker och mycket begåvad ung flicka. Vi blev så goda vänner att jag vid min avresa, mest på skämt sade att ”när du gifter dig måste du bjuda mig på ditt bröllop”. Hon tittade på mig och sa ”om jag gifter mig, ja”. Jag förstod senare att även om hennes svar också mest var ett skämt så fanns det en underton av allvar. Hon såg inte fram emot ett ”iranskt äktenskap”.

Jag har nu i 10 år varit med på en del matematiklektioner i Gottsundaskolan i Uppsala. Gottsunda är inte Rosengård eller Järvafältet eller en stadsdel i nordöstra Göteborg, men det är en invandratät stadsdel i Uppsala. Gottsundaskolan har också en mycket uppskattad fotbollsprofil och det är en skola som får en stor andel barn ifrån den närliggande akademikertäta stadsdelen Sunnersta. Det är därför en skola som har ett ganska gott rykte i Uppsala.

Åren i Gottsundaskolan har lärt mig en hel del om ”det nya Sverige”. Något som känns viktigt att nämna är att ungdomarna är självklara för varann. De svenska barnen har ofta lite lättare att förstå matematiken, framför allt för att en del invandrarungdomar har svårigheter med det svenska språket – något som ibland märks väldigt tydligt när de sysslar med matematik. Men skolan ses redan i sig själv som ett integrationsprojekt. Något som är påtagligt är också att flickorna jobbar på för att få bra betyg.

Det jag tror kommer att hända under de närmaste åren är att de unga kvinnor, som de utbildade flickorna blivit, inte hittar jämbördiga män ifrån sin egen kultur. Det kommer att bli fler och fler som kommer hemdragande med svenska pojkvänner. Det kommer att bli en del konflikter men det blir kvinnorna som blir de starkaste.

När då pojkarna upptäcker att de inte får några flickor kommer de att följa efter. Och börja studera. Den viktigaste uppgiften för det svenska samhället idag är att stödja de organisationer som arbetar för invandrarkvinnornas frigörelse. De viktigaste som jag känner till är GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) och VHEK (Varken Hora Eller Kuvad). Jag hyser stor beundran för de två kvinnor som grundat dessa organisationer, Sara Mohammed och Amineh Kakabaveh.