Hyresproblem eller ett okänt virus

Egentligen hade jag tänkt spara det mesta av det jag skrivit förr men aldrig publicerat till hösten, men när det nu talas om marknadshyror för statliga institutioner som museer och annat så inser jag att denna artikel som antagligen skrevs hösten 1993 inte helt förlorat sin aktualitet. Den är författad enligt devisen att det som inte kan skämtas om inte heller är värt att tas på allvar. Ta den för vad den är – ett inlägg i en debatt som aldrig tycks bli inaktuell.

Varning för DIH

En allvarlig epidemi av en svår virussjukdom som fått beteckningen DIH har under senare år drabbat Sverige. Sjukdomsbilden kännetecknas av dels psykiska besvär som allmän olust, grinighet och nedsatt arbetsförmåga, dels fysiska som huvud- och muskelvärk och (ibland varaktigt) bortfall av viktiga funktioner. I svåra fall kan den leda till självstympning och allmän förtvining.

Eftersom DIH (Destruktiva InternhHyror) endast drabbar juridiska personer så har inga dödsfall ännu rapporterats, men eftersom konsekvenserna trots detta är allvarliga finns det skäl att varna allmänheten.

Smittspridning

En analys av den pågående epidemin ger vid handen att viruset tränger in i organismen via de högsta beslutande organen, och det förefaller som om smittan sprids med mun mot mun metoden. Även andra smittformer förekommer dock, dels finns det särskilda smittbärare, s.k. konsulter och dels kan smittan föras över långa avstånd med hjälp av tryckt text. Den vanligaste smittvägen är dock den orala.

Det bör nämnas att det visserligen händer att även till synes friska organisationer insjuknar, men att det är betydligt vanligare att den drabbar organisationer vars motståndskraft försvagats av skuldsättning.

Tidiga symptom

Liksom de flesta virussjukdomar är smittsamheten störst under inkuba­tions­tiden, som ofta varar i flera år. Smittspridningen underlättas också av att de första symptomen ofta är diffusa och att den självbelåtenhet hos de högsta beslutsfattarna som är det kanske säkraste tecknet lätt missförstås.

Det allra första tecknet brukar dock vara att de styrande börjar tala om kostnadsmedvetande ”alla i organisationen bör veta att lokaler kostar!”.

I nästa fas införs hyror som ofta sägs vara ”marknadsanpassade”, eller ”marknadsmässiga” eller bara helt enkelt ”marknadshyror”. Dessa ord är det kanske säkraste tecknet på att organismen faktiskt har smittats, men tyvärr är det då som regel redan för sent att hejda det vidare sjukdomsförloppet. Helt säker på att organisationen drabbats är man om hyrorna utgör mer än 30% av de totala anslagen.

Under det första året med höga hyror kompenseras de berörda underorganen med en anslagshöjning som är exakt lika stor som den kostnadsökning som de nya hyrorna innebär.

De allvarliga effekterna

Det är inte förrän under den tredje fasen som effekterna i organisationen blir tydliga. Detta sker när anslagen till underorganen börjar skäras ned. I denna fas är det ett par andra ord som dominerar i ledningens vokabulär, nämligen resultatenhet och (viktigast) avkastningskrav.

För varje år som går blir sedan effekterna av nya nedskärningar allt svårare, och även om den högsta ledningen ibland i korta ögonblick av klarsyn anar att något är på tok, så brukar dessa ögonblick aldrig vara tillräckligt länge eftersom själva infektionshärden, d.v.s. fastighetsförvaltningen gärna beskriver sig själv som ett ljus i mörkret. I detta stadium är utgången helt oviss. Det finns beskrivna fall av självläkning men det har också förekommit fall av ond bråd konkurs.

Sjukdomens historia

Det förekommer olika teorier om hur sjukdomen en gång uppkom och det enda säkra är att den är nära besläktad med DID. Detta är i sin tur en mutationa av det helt godartade ID-viruset. Man vet att ID uppstod i det privata närings­livet i Nordamerika och att det i början användes som en ekonomisk variant av ”biologisk bekämpning av skadedjur”, ungefär på samma sätt och vid samma tid som man införde rävar för att fånga kaniner i Australien. Samtidigt som rävarna upptäckte att pungdjur var om inte godare, så åtminstone betydligt lättare att fånga än kaniner, och därför föredrog att äta dessa, så spred sig även ID-viruset snabbt och infekterade snart hela det nordamerikanska näringslivet. Någon gång i början av seklet, möjligen som en följd av börs-kraschen 1929 så uppstod DID (Destruktiv InternDebitering) som näringslivs-sjukdom.

Fram till och även under andra världskriget hade sjukdomen varit begränsad till Nordamerika, men strax efter, samtidigt som de första spontana tillfrisknaderna rapporterades från Amerika så fick smittan fäste i Europa, främst i de nordliga delarna. Även i Europa drabbades först näringslivet medan skattefinansierade verksamheter till en början föreföll vara helt oemottagliga, och det var inte förrän det nya betydligt allvarligare DIH-viruset uppstått som de första fallen av insjuknade kommuner rapporterades.

Bekämpningsmetoder

Tyvärr finns det inga riktigt effektiva behandlingsmetoder mot dessa sjukdomar utan det viktigaste för att få bukt med dem är att försvåra deras vidare spridning. I näringslivet utbildades särskilda företagsdoktorer som efter en upplysningskampanj riktad mot bolagsstyrelser och verkställande direktörer fick sjukdomen under kontroll.

Det viktigaste argumentet i kampanjen var ett ständigt och ihärdigt upprepande av orden Investeringar lönar sig inte, ofta kombinerat med avskräckande exempel. Ett sådant exempel som hämtats från filmindustrin i början av 60-talet är följande:

De stora regissörerna med alla vet vem i spetsen hade efter mycket tjat lyckats övertyga företagsledningen om att de behövde en modern Zoomkamera. En sådan inköptes till slut för den då ansenliga summan av 150 000 kronor. Samtidigt bestämdes det att varje gång ett filmprojekt utnyttjade den skulle projektet belastas med en kostnad av 30 000 kronor.

Fem år senare hittades kameran på den vind där den stått oanvänd sedan inköpsdagen.

Framtiden

I de skattefinansierade organisationer som på senare år drabbats domineras de styrande organen av politiker med begränsade ekonomiska insikter vilket gör att sakliga kampanjer är svåra att driva. Det kan därför dröja länge innan vi fått bukt med sjukdomen inom den kommunala sektorn.

Det allra mest oroväckande är dock att även stater nu förefaller ha drabbats. Bland annat tyder rapporter från stora statliga institutioner som muséer och nationalteatrar på att sjukdomen redan har fått fäste i landets huvudstad.

Snart är det forskningens tur!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s